Complicated [ Dramione ]

Kapitel 17

En aning tvekande klev Draco in i Hermiones hus, som han hade besökt rätt många gånger vid det här laget. Under de senaste månaderna hade han kommit Hemione närmare och närmare, och det kändes nästan som att han levde i någon slags dröm. Han hade aldrig trott att han någonsin skulle få en chans att träffa henne på det här sättet igen, men det gjorde han. 

"Du är... snygg", sa Hermione när Draco hade kommit in i huset och stängt dörren efter sig. Han fick lust att skämta bort hennes komplimang, men han ändrade sig. Det var inte läge.

"Tack. Det är du med", sa han och märkte direkt hur kvinnan som betydde så mycket för honom rodnade. Sedan tittade hon ner på sig själv och hennes ansikte fylldes av en missnöjd blick. 

"Men du har så fina kläder på dig, och jag har mjukisbyxor!" Hermione bet sig i läppen. "Jag visste inte att du skulle komma... Hade jag vetat hade jag tagit på mig något annat. Jag borde gå och byta om, eller nått... Jag-"

"Hermione." Draco avbröt henne och hon såg upp på honom. "Du är perfekt."

Det kändes nästan som Hermione höll på att svimma. Hon var faktiskt tvungen att vila ena armen på väggen i hallen lite diskret för att vara säker på att inte ramla omkull, medan hon funderade på om det här verkligen hände. 

"Sååå, du kom bara hit för att du ville träffa mig?" sa hon tillslut en aning misstänksamt. "Har inte du andra planer nu på nyårsafton?" 

"Massa planer", sa Draco med ett snett leende. "Som jag var tvungen att ställa in bara för att träffa dig. Förstår du vad jag offrar för dig nu, Granger?"

Hermione skrattade till, och hennes skratt fick Dracos ögon att glittra. 

"Nejmen jag... jag tycker faktiskt att det var alldeles för långt tid sedan vi träffades. Och jag tyckte att fira nyårsafton med dig verkade som en bra idé", sa han sedan och tog ett steg närmare henne.

"Öhm, jag ska väl gå och byta om till något annat då bara", sa Hermione och Draco såg på hennes kläder och flinade lite. 

"Jag väntar här."

När hon kom ner igen hade hon på sig en svart kjol och en ljusblå blus, vilket om möjligt fick henne att se ännu vackrare ut. Hon såg en aning blyg ut när hon kom ner för trappan, vilket inte var något som Hermione Granger vanligtvis brukade vara.

"Wow... Jag menar, du är jättefin. Du var fin innan också, men... ja, du förstår nog." Draco harklade sig. "Jag fixade faktiskt en grej... där ute alltså, så du kan följa med ut om du vill."

"Vad har du fixat?" frågade Hermione och höjde på ögonbrynen. Draco gjorde ett tecken att Hermione skulle följa med ut, och de började gå ner mot den lilla sjön som låg en bit bort från hennes hus. 

När de nästan var framme såg Hermione vad det var Draco pratade om. Nere vid den frusna sjön stod ett litet runt bord med två stolar, och bordet var helt färdigdukat.

Hermione kände hur hennes hjärta dunkade på för fullt i hennes bröst och hon undrade fortfarande om hon kanske bara inbillade sig alltihop.

"Jag tänkte att vi kunde äta middag tilllsammans", sa han och vända blicken mot henne. "Om du vill?" 

"Det vill jag", svarade hon och log. De båda satte sig ner mitt emot varandra och plötsligt blev Hermiones nervös över vad de skulle prata om. Hon ville verkligen inte att de bara skulle sitta där i en pinsam tystnad hela middagen.

De började äta, båda väldigt nervösa. Varför var de så nervösa just idag? De hade kunnat prata hur bra som helst alla andra dagar, men nu kändes allting annorlunda. Antagligen på grund av kyssen de delat hemma hos Draco för några veckor sedan... Hermione ville dock inte tänka på den kyssen, för hon var säker på att hela hennes ansikte då skulle bli ännu rödare än det redan var.