Complicated [ Dramione ]

Kapitel 21

Harry Potter ryckte till där han satt i sin fotölj i vardagsrummet när någon plötsligt började bulta på ytterdörren till hans hus, och som av en ren reflex drog han fram sin trollstav. Någonting var fel, och det hade han känt på sig ett tag nu. Ginny skulle ha kommit hem för en halvtimme sedan, och han började bli mer och mer orolig.

Långsamt gick Harry mot hallen med sin trollstav i sin högra hand.

"Öppna dörren, Potter!" Det var inte svårt att lista ut vem rösten tillhörde, så många gånger som han hade hört den där jobbiga rösten. Med detsamma kände Harry en stark lust att inte öppna dörren utan bara låta Draco Malfoy stå kvar där utanför, men eftersom han fortsatte att banka på dörren och slagen bara blev högre och högre så öppnade han tillslut upp den i alla fall.

"Äntligen..." utbrast Draco andfått och stirrade på Harry med en panikslagen blick. "Du måste hjälpa mig."

Harry kunde inte låta bli att skratta. "Hjälpa dig? Varför skulle jag hjälpa dig? Vad gör du här egentligen, Malfoy?"

"Jag vet att det kanske är skumt att jag kommer hit", började Draco, och han pratade så snabbt att Harry hade en aning svårt att förstå vad han sa. "men du måste hjälpa mig. Hermione är borta, Goyle och några andra dödsätare har kidnappat henne... och jag har verkligen ingen aning om vart de tog henne någonstans... det-"

"Har Hermione blivit kidnappad?!" Harry avbröt Draco och oron började genast växa inom honom också. Hade de tagit Ginny också? Var det därför hon inte var hemma ännu? Han såg misstänksamt på Draco. "Eller ska det här föreställa ett av dina skämt? Du vet, Hermione kanske tror att du har förändrats, men jag tvivlar-"

"Du måste hjälpa mig att hitta henne!" skrek Draco desperat utan att låta Harry avsluta sin mening och Harry bara stirrade på den personen som tidigare hade varit hans värsta fiende, och som nu såg ut att vara på väg att bryta ihop. "Jag vet att vi aldrig har gillat varandra särskilt mycket, men jag älskar henne. Det här är inget skämt... Jag vet inte vad jag skulle göra om något hände henne. Du måste hjälpa mig, jag gör vad som helst."

Harry var fortfarande rätt skeptisk, men om Draco faktiskt talade sanning så var det bråttom, och de hade inte tid att stå här och diskutera. "Jag gör det bara för hennes skull. Du är inte den enda som bryr dig om henne... Kom så ordnar vi en spårningsbesvärjelse."

-

Det tog inte långt tid innan Hermione och Ginny insåg att deras trollstavar självklart inte var kvar inne i det mörka rummet. Dödsätare var inte så dumma att de skulle lämna sina fångar beväpnade.

"Det här är meningslöst..." suckade Hermione efter att hon och Ginny hade letat igenom rummet för tredje gången. "Det finns ingenting vi kan göra, Ginny."

Allting kändes hopplöst. Hermione visste inte vad hon skulle ta sig till överhuvudtaget. Hon var rädd. Rädd över att Rose och Hugo skulle förlora henne också, och bli föräldralösa. Det kunde bara inte hända. Men hon visste att det antagligen var omöjligt för dom att komma ut här ifrån.

"Men..." Ginny andades ut frustrerat. "Vi måste ju göra något. Ska vi bara sitta här och vänta på att de där förbannade dödsätarna ska döda oss, menar du?"

"Vad kan vi göra? Vi är helt obeväpnade och dörren är låst", sa Hermione dystert, lutade sig mot väggen och skönk ner på golvet i det mörka rummet. Hon hade börjat vänja sig vid mörkret nu, så hon kunde utskilja Ginnys konturer från resten av rummet.

"Vad är det för fel på dig Hermione?!" frågade Ginny plötsligt med en irriterad ton och Hermione rynkade förvånat på ögonbrynen.

"Ursäkta?"

"Har du helt slutat kämpa? Min bror hade absolut inte velat se dig på det här sättet", mumlade Ginny medan Hermione kunde höra hur hon gick runt i rummet. "Vill du att vi ska sluta upp på samma sätt som honom eller?"

"Det är klart att jag inte vill!" sa Hermione argt.

"Visa det då. Eller har Malfoy gjort så att du tappat all kämparglöd?" sa Ginny med en aning hånande ton.

"Nej", sa Hermione medan hon snabbt ställde sig upp. "Tvärt om. Han får mig att hoppas, och han har fått mig att må bra igen... Men jag förväntar mig inte att du ska förstå det. Du har all rätt och hata mig..."

Det blev tyst ett tag. Ginny verkade fundera ett tag på hur hon skulle uttrycka sig.

"Jag hatar dig inte, det har jag aldrig gjort", sa hon sedan. "Om han får dig att må bra, så visst, jag vill ju bara att du ska vara lycklig. Jag är bara chockad... väldigt chockad. Men jag hatar dig inte. Du är min bästa vän Hermione. Du har bara dragit dig så långt bort ifrån mig sedan-" Ginnys röst brast och hon snyftade till. "Sedan Ron försvann."

"Åh, Ginny..." Hermione svalde. "Jag är ledsen, jag vet att jag har varit frånvarande. Om vi kommer härifrån levande så ska jag ändra på det."

"Vi ska komma här ifrån levande."

Inte långt efter att de sagt det öppnades dörren upp, ljus lyste in och bländade de båda häxorna och någon klev in i rummet.

"Dags för er att följa med mig", sa en mansröst som varken Hermione eller Ginny kände igen. Förstelnade stod de kvar på sin platser och Hermione kände hur Ginny tog tag i hennes hand. "NU!" skrek mannen och i nästa stund hade han ryckt tag i de båda och slängt ut de ur rummet.

Det var först nu Hermione hade en chans att se sig omkring och hon upptäckte att de var i en lång, grå korridor, med en massa dörrar på vardera sida. Mannen, som hon nu upptäckte var Goyle, höll ett hårt grepp om både Hermione och Ginny, och några sekunder senare kom ledaren gående igenom korridoren mot dem.

Hermione gjorde allt hon kunde för att slita sig fri från Goyles grepp, utan vidare resultat eftersom han var otroligt stark.

Plötsligt tog ledaren tag i Ginny och riktade sin trollstav mot hennes huvud, medan han log.

"Släpp mig ditt äckel!" skrek Ginny och ledaren skrattade. Sedan tittade han på Hermione med en blick som fick henne att vilja spy.

"Om du berättar för mig hur vi får tag på Harry Potter behöver ingen mer komma till skada. Det är aurorerna vi vill åt, inte er. Bara berätta så ska jag inte skada din vän här", sa han och Ginny skakade snabbt på huvudet.

"Säg ingenti-" Hon han inte avsluta meningen förrän ledaren hade slagit till henne hårt i magen vilket hade fått henne att tappa andan och kipa efter luft.

"S-sluta!" sa Hermione panikslaget. "N-ni mördade Ron... Ni är..."

Goyle skrattade. "Han var ändå en blodsförrädare... Och du är bara en äcklig smutsskalle. Ni passade bra ihop... Synd bara att han är död nu", flinade han och Hermione kände hur ilskan och hatet blev större och större inom henne.

"Tyst", morrade hon och Goyle skrattade ännu mer.

"Och snart kommer Potter vara död han också... Han kommer garanterat hit", sa han. "Harry Potter, som alltid ska vara allas hjälte."

Steg hördes i korridoren och när Hermione såg vilka som var påväg mot dem flämtade hon till.

"Jajamen", sa Harry och allas blickar vändes mot honom. "Jag tog med mig din gamla vän också, Goyle."

"Hejsan", sa Draco och riktade sin trollstav mot Goyle, medan Harry riktade den mot ledaren.