Complicated [ Dramione ]

Kapitel 9

Hermione vaknade en morgon och upptäckte att hon för första gången på länge faktiskt kände att hon mådde hyfsat bra. Därför klarade hon utan några större problem av att gå upp ur sängen. Hon gick ner till köket, lagade omelett till sig själv och till Rose, och gick sedan upp för att väcka sin dotter.

"Godmorgon", sa Hermione försiktigt och Rose öppnade långsamt ögonen. Hennes långa rödbruna hår stod ut åt alla möjliga håll vilket fick Hermione att le lite. "Kom ner så äter vi frukost tillsammans."

Rose öppnade trött munnen och var påväg att invända, men Hermione avbröt henne snabbt. "Säg inte emot, du kommer ner nu på en gång."

Innan Ron dog och när barnen hade varit hemma hade de alltid ätit tillsammans, alla fyra. Ron hade skämtat med barnen och alla hade skrattat och haft det trevligt. Hermione kände inte att hon hade lyckats leva upp till samma roll nu när hon var ensam. Ron hade alltid varit den roliga, och hon hade varit den lugna och eftertänksamma. Nu kände hon sig plötsligt tvungen att vara både och.

Rose och Hermione satte sig tillsammans vid frukostbordet och Hermione viftade med sin trollstav och juice hälldes upp i deras glas och omelett på deras tallrikar.

"Mamma..." sa Rose efter att hon en lång stund bara petat runt i sin frukost med gaffeln. "Tror du pappa var stolt över mig?" frågade hon lågt, förtvivlat. Det gjorde ont inom Hermione att höra hennes dotter fråga den frågan. Hon såg på förvånat på Rose och log sedan lite. Ron hade avgudat sin dotter, han hade älskat henne över allt annat i världen.

"Det vet du att han var. Han älskade dig så mycket. Och jag tror han hade velat att vi fortsatte med våra liv, älskling. Du borde åka tillbaka till skolan snart." Hermione tog tag i Roses hand över bordet och tryckte den. "Pappa hade velat att du träffade dina vänner och sysselsatte dig själv."

Rose nickade och en tår rann ner från hennes kind. "Jag vill åka tillbaka mamma", sa hon och Hermione var glad eftersom hon inte pratat så här mycket sedan olyckan skedde. Hon torkade tåren från sin dotters kind och strök henne sedan över kiden.

"Han är fortfarande med oss Rosie. I våra hjärtan. Och han är så stolt, det kan du ge dig på", sa Hermione och gjorde allt hon kunde för att hålla tillbaka tårarna.

Fem dagar senare åkte Rose tillbaka till Hogwarts, och Hermione pratade med professor McGonagall för att se till att hon höll ett extra öga på henne och att hon började äta tillräckligt igen, och fick någon att prata med om sitt mående.

Efter att Hermione hade lämnat Rose gick hon in på ett café i Diagongränden där hon beställde en honungsöl och satte sig med den i ett hörn. Hon satt där ett tag och studerade de som gick in och ut från caféet och försökte rensa alla tankar hon hade i huvudet.

"Hermione?" Hon såg upp och upptäckte att Harry kom gående mot henne, tillsammans med Ginny.

"Harry! Ginny!" sa hon, uppriktigt glad och gav de båda en kram innan de satte sig ner mitt emot henne. "Vad glad jag är att ni är här. Rose har nyss åkt tillbaka till Hogwarts, så jag känner mig rätt ensam nu", fortsatte hon med ett litet leende.

"Skönt att höra att hon har åkt tillbaka. Det tror jag är bra för henne", sa Harry och Hermione nickade.

"Hur är det med er?" frågade hon dem båda.

"Det är ganska bra. Jag försöker att inte tänka på allt så mycket", suckade Ginny och Harry lade sin hand på hennes under bordet. "Men det är svårt... Allt känns fortfarande som någon sjuk dröm. Vi saknar honom så mycket."

"Jag med..." svarade Hermione. "Men Draco har i alla fall kommit en bit med utredningen..." Hon tystnade och insåg att hon inte berättat någonting för de två vännerna om Draco, och om vad som pågick.