Complicated [ Dramione ]

Kapitel 2

Hermione Granger hade inte fått en enda stund för sig själv de senaste två veckorna. Deras hus var ständigt fullproppat med människor: Harry och hans familj, Hermiones föräldrar och så Hugo och Rose, som hade vart lediga ifrån skolan i två veckor nu.

Visst tyckte Hermione att det var skönt att ha sin familj runt sig som stöttade henne med tanke på allt som hänt, men hon behövde lite tid för sig själv också. Det kändes som att hennes dagar bara bestod av att vakna, gå upp, prata med sin familj och göra sitt bästa för att försöka att inte bryta ihop och sedan gå och lägga sig igen.

Hermione ville inte göra någonting överhuvudtaget. Om hon hade fått bestämma hade hon nog faktiskt legat  kvar i sin säng hela dygnet, men hon hade ju barnen att tänka på också. Det var inte bara hon som hade förlorat sin älskade make utan hennes barn hade även förlorat sin pappa.

Klockan var nu två på eftermiddagen och Hermione och hennes son Hugo hade varit uppe nu sedan klockan sju imorse. De satt tysta tillsammans i vardagsrummet och väntade på att Harry och hans son Albus skulle komma tillbaka, eftersom de var iväg och handlade lite.

Hermione hade haft väldigt svårt att sova i natt eftersom hon ständigt vaknade av mardrömmar. Rose däremot sov fortfarande - eller kanske inte sov, men hon låg i alla fall kvar i sin säng - och Hermione började bli väldigt bekymrad för henne. Rose hade knappt pratat alls sedan sin pappas död och det enda hon gjorde om dagarna var att ligga i sin säng med mobiltelefonen hon fått av sin mormor och morfar när hon fyllde år.

Hermione försökte skaka av sig tankarna och såg på klockan som satt uppsatt i deras vardagsrum. Det kanske var dags att hitta på någonting att äta nu.

"Är du hungrig Hugo?" frågade Hermione och såg på sin son. Hugo såg upp på sin mamma och Hermione var tvungen att se bort i några sekunder för att inte börja gråta igen. Hugo såg exakt ut som Ron med sitt rödbruna hår och fräknarna som täckte hela hans ansikte. Hugo var nu tretton år gammal och för varje dag som gick blev han bara mer lik sin pappa. Det var som om allting runt omkring henne gång på gång försökte påminna henne om tragedin som inträffat. Allting påminde om honom.

"Ja, jag är ganska hungrig. Men Albus lovade mig att han skulle köpa med något gott till mig hem så jag väntar tills dom kommer", sa han och gjorde sitt bästa för att trycka fram ett litet leende.

"Okej", sa Hermione med ett svagt leende, reste sig upp från soffan och strök sin son lätt på axeln innan hon gick förbi honom och började gå mot köket för att få i sig något att äta.

***

De senaste dagarna hade varit ganska konstiga för Draco Malfoy. På något sätt kändes det som om han var i en dimma, som om han faktiskt inte levde på riktigt. Han vaknade, tog sig till jobbet, jobbade och gick hem igen. Det var bara det att sedan två veckor tillbaka var det en person som han verkligen inte kunde sluta tänka på.

Hermione Granger.

Fru till den avlidne auroren Ron Weasley.

Hur mådde hon, vad gjorde hon och hur hanterade hon allt som hade hänt?

Draco tänkte på brevet han hade skickat till henne. Brevet som han skrev för över två år sedan där han förklarade hur han kände för henne. Hur dum hade han varit egentligen?

Varför trodde han att Hermione skulle bry sig om honom? Det var över 20 sedan de hade haft någonting tillsammans så hur kunde han varit så dum och trott att Hermione verkligen skulle bry sig om det eller ens tänka på honom längre? Han skämdes nästan till döds när han tänkte på det  han hade skrivit, för hon trodde antagligen att han var någon sorts psykopat eller stalker efter att ha fått ett sådant brev...

Draco hade förstört Hermiones liv så förmodligen hatade hon honom. Ja, det var det enda logiska. Hon hade säkert inte tänkt på honom på flera år vilket Draco nog förmodligen inte heller borde ha gjort.

Vilken människa tänker fortfarande på en person man har älskat som tonåring för tjugo år sedan? Faktiskt så hade Draco inte tänkt på henne på ett tag innan han fick reda på insidenten som inträffat, men det var som att allting kom upp till ytan igen när Ron dog. Alla hans känslor och alla hans minnen blev plötsligt så verkliga.

För tre år sedan hade nämligen Draco också upplevt samma sak. Hans före detta fru Astoria Malfoy hade dött för lite mer än tre år sedan så han visste mycket väl vad Hermione gick igenom just nu. Draco hade älskat Astoria, det hade han verkligen. Det var ju Astoria som hade gett honom hans son Scorpius och det var han evigt tacksam över. Det var bara det att Draco aldrig hade kunnat älska Astoria med hela sitt hjärta. Visst hade han älskat henne och han blev förkrossad när hon gick bort, men hela hans hjärta hade inte tillhört henne. Hela hans hjärta hade aldrig kunnat tillhöra henne eftersom det fortfarande tillhörde någon annan.

En del av hans hjärta tillhörde fortfarande en viss Hermione Granger.

-
You're still the one.
You'll always be the one.

Jag hoppas ni tycker om boken än så länge! Om ni har feedback är det bara att skriva. <3