Complicated [ Dramione ]

Kapitel 23

Rose Weasley kunde lugnt säga att ingenting hade förvånat henne lika mycket som när Draco Malfoy dök upp i dörröppningen istället för hennes mamma när hon och Hugo skulle bli hämtade. Hon hade träffat mr. Malfoys son Scorpius många gånger i skolan, men hon hade aldrig någonsin sett hans pappa.

Rose's pappa hade alltid sagt att familjen Malfoy var en familj som man skulle göra allt man kunde för att undvika, men när Rose hade pratat med Scorpius i skolan verkade han som en väldigt schysst kille, vilket fick henne att bli väldigt förvirrad. Hon hade alltid fått berättat för sig hur mr. Malfoy och hennes mamma och pappa alltid hade varit fiender när de gick på Hogwarts, så hon kunde verkligen inte förstå varför den mannen nu stod framför henne.

Visst var hon medveten om att Malfoy hade hjälpt hennes mamma med hela fallet kring hennes pappas död. Men det hade väl bara varit någonting som hennes mamma gick med på för att hon måste, visst?

"Varför är han här?" frågade Albus, som stod bredvid Rose en bit ifrån dörröppningen och såg på medan Malfoy pratade med deras vän Jamie's mamma, mrs. Wood.

Hugo var också där, eftersom han för några timmar sedan hade blivit lämnad hos dom för att alla barnen skulle bli upphämtade på samma ställe. Hugo var dock fullt upptagen med att jaga familjens fluffiga svarta katt som skräckslaget sprang allt vad den kunde ifrån honom, så han hade inte ens märkt att Draco Malfoy stod i dörröppningen.

"Jag vet inte..." svarade Rose. "Han kanske är här för att berätta någonting mer om pappa?"

Albus såg en aning skeptisk ut. "Vi kanske borde gå fram och fråga?"

Innan de hunnit gå någonstans ropades mrs. Wood på henne, Albus och Hugo att komma dit, och Rose tog ett djupt andetag. Malfoy såg en aning nervös när de tre barnen hade gått fram till honom och han tog ett djupt andetag innan han började prata.

"Jag är här för att hämta er", började han. "Det hände en grej som gjorde att Hermione inte kunde komma, och jag erbjöd mig att hämta er..." Rose stirrade på honom.

"Vad har hänt med mamma?"

"Nej nej, alltså hon mår bra nu... Det är bara- Jag... Jag antar att hon kan få förklara sen när vi kommer hem till mig, bara ni följer med mig."

"Hem till dig?" sa Albus med rynkad panna. "Varför skulle vi följa med hem till dig?"

Hugo, som bara stått tyst och stirrat på Malfoy ett tag sa tillslut något.

"Lyssna bara på honom, hörni. Om något har hänt mamma måste vi ju få träffa henne på en gång", sa han och fortsatte hela tiden att stirra på Draco. Han såg inte skeptisk ut till skillnad från Rose och Albus, utan han såg bara lite fundersam ut.

Draco kunde inte sluta tänka på hur den där pojken såg exakt ut som Ron, och hur han till och med pratade på samma sätt som honom. Och han blev förvånad över det faktum att det inte ens irriterade honom särskilt mycket.

Rose gav Draco en varnande blick, som liknade de mördande blickarna han hade fått ta emot av Ginny hela eftermiddagen.

"Jag lovar att det jag säger är sant, jag skulle aldrig vela skada er mamma", sa Draco en aning otåligt. "Kom nu!"

Albus och Rose såg på varandra ett ögonblick och tittade sedan på Draco igen och nickade, och de tre barnen följde med Draco ut.

-

Harry Potter hade nyss lämnat av Goyle på Trolldomsministeriet, och han kände fortfarande hur han höll på att explodera av ilska. Goyle var en av människorna som hade varit med och planerat hans bästa väns död, och om Harry skulle vara helt ärlig så önskade han att Goyle skulle få uppleva samma öde.

Ron hade inte förtjänat att dö. Han hade varit den mest godhjärtade, roliga och lojala vännen som Harry någonsin hade haft. Ron hade inte bara varit en vän för honom, utan han hade också varit som en bror. Ju längre tiden gick, ju bättre gick det för Harry att leva utan Ron, men trots det så värkte hans hjärta varje dag och han fylldes av ilska, sorg och tomhet på samma gång så fort han tänkte på sin bästa vän som nu var borta.

Harry hade aldrig varit hemma hos Draco Malfoy tidigare, och han ville helst inte besöka honom heller, men på grund av omständigheterna stod han nu utanför Malfoys dörr. Han knackade på och Ginny öppnade dörren och slängde armarna runt honom.

"Jag är så glad att se dig igen", mumlade hon mot hans axel.

"Jag med, Ginny", svarade han och tryckte henne närmare sig. "Jag älskar dig."

Sedan Ron dog hade Harry lärt sig att inte ta en enda dag förgivet. Livet kan ta slut när som helst, så han hade bestämt sig för att varje dag låta Ginny veta hur mycket hon betydde för honom. Han var fullt beslutsam att hon aldrig skulle glömma bort det.

Han släppte taget om Ginny och klev in i Malfoys stora hus, där han möttes av Rose, Hugo, Albus, Hermione och Malfoy som satt i soffan och småpratade med varandra. Det var en rätt konstig syn att se sin son prata med Malfoy på det sättet, och Harry visste inte om han var okej med det eller hatade det.

Hermione såg upp på Harry och gav honom ett litet leende. "Är du okej?" frågade hon och Harry nickade och log.

"Så okej som man kan vara i dessa tider", sa han.

Innan Harry hade hunnit gå in längre i huset öppnades ytterdörren igen och Malfoys son Scorpius klev in i huset och såg mycket chockad ut över att det var så många människor i deras hus på samma gång.

"Hej", sa han och rynkade på ögonbrynen. "Rose... Albus?" sa han och gav de ett leende. "Vad gör ni här?" Han gick fram till dom och de tre Hogwarts-eleverna började direkt att prata med varandra och berätta vad det var som hänt.

Familjerna spenderade hela kvällen i Draco Malfoys soffa och diskuterade allting som hade hänt. Draco och Harry skämtade till och med lite med varandra och skojade om tiden på Hogwarts och vilka fiender de varit.

"Jag spöade honom många gånger", sa Draco med ett leende. "Potter hade absolut ingen chans emot mig."

"Det är vad du önskar, ja", flinade Harry.

Ingenting var sig likt längre.

Allting förändrades.

Men på något sjukt sätt kände sig Harry okej med det.