o.e | Sommarlovet

26.

Felix? Va nej, det kan inte stämma. Min underbara bästa kompis kan inte ligga på sjukhus. Varför ligger han på sjukhus? Min värld förstördes, jag ville bryta ihop, lägga mig på golvet i foster ställning och skrika, men innan jag hann det kände jag Ogge och Omar komma och krama båda mig och Oscar. Flera tårar ramlade ner på golvet, det var så tyst så man hörde dem. Vi stod still i något som kändes som timmar och helt plötsligt öppnas ytterdörren och Daff springer in, man kunde se paniken i hans ögon.
"Hoppa in i bilen, vi ska till sjukhuset"

Daff hann knappt stanna bilen utanför sjukhuset innan jag och killarna sprang ut ur bilen. Vi sprang fram till tjejen som satt bakom disken, hon kollade upp på oss och bad oss vänta en minut. Jag ville inte vänta en minut, jag ville till Felix nu. Mina tårar började bränna mer och mer i ögonen, jag behövde gråta ut ordentligt. Tårarna började rinna nedför mina kinder och man kunde höra mina snyftningar, Oscar vände sig om och kramade om mig hårt. Vi stod otåligt och väntade på att hon bakom disken skulle prata klart i telefon. Hon drog ifrån telefonen från örat och hann knappt sätta ned telefonen innan Ogge nästan skrek ut
"Vart är Felix Sandman?"
"Rum 287, våning 5" sa hon och pekade mot hissen. Vi sprang mot motsatt håll, mot trapporna. Vi hade ingen tid att vänta på en hiss som skulle ta evigheter på att komma. Adrenalinet hade pumpat in i vårat blod nu, springa 10 trappor, eftersom det var två trappor på varje plan, borde egentligen vara jobbigt, men i detta fall kände vi knappt av det. Vi sprang och letade upp rum 287 och stannade utanför dörren.
"Här är det" sa Omar och Oscar öppnade långsamt dörren.

Dörren var öppen men ingen vågade gå in, vi stod utanför dörren. Vi hörde hur Daff kom gåendes i korridoren, men ingen orkade vända på huvudet. Alla stirrade in i rummet. jag stod längst fram, jag kunde se slutet på sängen och två par fötter som låg, mer såg jag inte. Jag drog en djup suck och tog ett steg in i rummet, mina ögon sökte sig direkt till sängen där Felix låg. Killarna hade fortfarande inte vågat gått in i rummet ännu, de stod utanför dörren och deras blickar var tomma. Mina fötter hade stannat, jag stod precis vid sängkanten och framför mig låg Felix. Hans ögon var stängda, han sov. Hans bröstkorg åkte upp och ner, men inte av sig själv. Ovanpå sin mun och näsa hade han en mask, en mask som skulle hjälpa honom att andas. Jag orkade inte längre, jag sjönk ihop på golvet och skrek. Jag skrek och tårarna blev bara fler och fler. Jag låg i fosterställning på golvet när jag kände någon krama om mig, jag vände på mig och såg Oscar, Ogge och Omar stå i rummet. Oscar kramade om mig medan Omar och Ogge stod och stirrade på Felix. Han hade fortfarande inte vaknat.

Timmarna hade gått, de hade gått långsamt men de hade gått. Daff hade suttit utanför rummet nästan hela tiden, han orkade inte gå in. Han hade kommit in två gånger och brötit ihop båda gångerna. Felix föräldrar hade kommit och hälsat på i någon timme, men de gick för 2 timmar sedan. Besökstiden var slut för länge sedan men vi fick stanna kvar, Felix doktor hade själv varit med om liknande när han var ung så det var okej för honom att vi stannade kvar. Ända sedan vi kom hit har vi bara suttit i Felix rum och väntat på att han skulle vakna, han sov fortfarande, trots att vi snart varit här i 10 timmar. Vi hade fortfarande inte fått veta varför han låg här, personalen väntade fortfarande på svar för olika tester de hade tagit. Omar och Ogge satt och sov i två fåtöljer och Oscar låg i en extra säng vi hade fått in i rummet. Han sov också. Det var bara jag vaken. Jag satt på sängen där Felix låg, jag hade hans hand i min och jag masserade den försiktigt. Tårarna började rinna igen, jag lät dem rinna.
"Felix, snälla, vakna" sa jag och plötsligt öppnas dörren.

Jag väckte killarna och de tittade nyvaket på personen som kommit in. Daff hade åkt hem för längesedan så det var bara vi kvar nu. In kom Felix doktor, han ställde sig så han kunde titta på oss alla samtidigt. Felix sov fortfarande.
"Jag antar att ni är kompisar till Felix Sandman?" sa doktorn och skrattade lite lätt. Vi nickade.
"Vi har fått svar från labbet nu och vi vet till 100% varför han ligger här" allas uppmärksamhet var riktad mot doktorn. Han bläddrade lite i papper som han hade med, han tittade sedan upp och han var allvarlig.
"Felix Sandman ligger här för att han har tagit en överdos" mitt hjärta brast
"Va.. va... vad sa du?" stammade Ogge fram
"Felix har tagit en överdos och om det inte vore för någon som ringde ambulansen så skulle han vara död just nu" sa doktorn och gick ut ur rummet. En överdos. Min bästa vän har tagit en överdos. Vad är det osm gör att han har tagit det? Han var ju ledsen på nyår, men då mådde han bra. Han hade inte tagit någonting då som vi hade sett. Vad har hänt med honom?

- - - - -

Sängen var hård, min kropp gjorde ont. Jag satte mig upp i sängen och såg Oscar sitta och hålla Felix i handen, hans huvud var lutad mot sängen, jag kunde höra hans snyftningar. Omar och Ogge hade åkt hem igår, de var inte starka nog att stanna kvar hela natten som jag och Oscar hade gjort. De skulle komma senare idag igen. Jag ställde mig upp och gick fram till Oscar och började dra min hand upp och ner på hans rygg, han satte sig rakt upp och jag satte mig i hans knä. Vi båda satt och tittade på Felix när helt plötsligt Felix ögon öppnades.

Han var vaken, ända sedan vi kom igår hade han sovit. Nu hade han vaknat, tårarna rann nedför både mina och Oscars kinder. Felix såg att vi satt där och man kunde se hur mycket han skämdes.
"Hej på er" sa han, verkligen, skulle han göra det här?
"Felix, du måste berätta" sa Oscar. Felix blick försvann från oss, han skämdes.
"Felix, vi är dina bästa kompisar, vad hände?" det syntes på Felix att han inte ville berätta för Oscar vad som hade hänt. Jag ställde mig upp och Oscar fattade, han gick ut ur rummet men jag såg att han lämnade dörren öppen så han hörde vad vi sa. Jag skulle ha gjort exakt samma sak om det var Oscar Felix ville ha pratat med.
"Så, vad har hänt Felix?" sa jag och tog hans hand. Felix började gråta.
"Jag orkar inte längre"
"Vad är det du inte orkar Felix?" frågade jag
"Livet" jag stelnade till, han ville verkligen dö.
"Men Felix, vad är det som hänt att du känner såhär?" han tvekade en stund innan han tittade i mina ögon, hans ögon var fyllda med tårar.
"Jag älskar dig Tilda"
"Jag älskar dig också Felix, det vet du. Killarna älskar dig också" han började gråta. Jag tog hans hand och han kramade om min ordentligt.
"Nej, Tilda. Jag älskar dig verkligen. Jag... Jag är kär i dig" sa han. Tårarna rann nedför våra kinder.
"Jag orkar inte se den jag älskar, älska någon annan varje dag. Jag orkar inte med den smärta jag genomgår varje dag" jag visste inte vad jag skulle säga. Jag blev tyst, Oscar kom in i rummet och kramade om Felix.
"Felix, det är okej. Vi alla älskar dig" sa Oscar. I den stunden var jag stolt över Oscar, han flippade inte ur. Han stöttade sin kompis, även om hans kompis var kär i hans flickvän.