24 | xmas Foscar story |

8 dec

8 december 2015

"Jag älskar att jag aldrig kan hata dig. Att hur arg du än gör mig ibland så är det omöjligt för mig att förbli arg. Du kan le mot mig och jag glömmer allt. Hur irriterad du än gör mig så kommer jag aldrig att kunna hata dig. Jag älskar att jag aldrig kan hata dig"

Fundersamt läser jag igenom lappens innehåll gång på gång och blickar över på Oscar som sitter bredvid mig med pennan mellan läpparna och ett fokuserat ansiktsuttryck. Jag blir alltid lika imponerad över hur han lyckas hålla sig fokuserad i min omgivning. Jag som ständigt kräver hans uppmärksamhet, ständigt måste ha ljud omkring mig, ständigt går honom på nerverna, trots det har han knappt höjt rösten mot mig någon gång.

Jag läser igenom lappens innehåll ännu en gång och lutar mig tillbaka i stolen i djupa tankar. Jag irriterar många, jag går många på nerverna, det vet jag. Men jag är samtidigt omtyckt av de flesta, såkallat populär. Har inga specifika fiender, bara några få avundsjuka jävlar som roar sig med att sprida rykten och skapa intriger. Även några få tjejer som känner sig sårade över att jag aldrig vill något mer än sex.

Jag har heller inte någon speciellt djup relation med någon, förutom Oscar. Och för att hata någon, för att kunna irritera sig på små ting, så känns det som att man behöver ha en djupare sorts relation.

Kan det vara någon som jag tidigare delat något djupare med? Någon utav mina föredetta flickvänner eller någon gammal polare som jag inte längre umgås med. Men älskar, hur mycket jag än tänker och spekulerar så kan jag inte komma fram till någon som skulle kunna älska såhär mycket hos mig. För älska är så starkt. Att älska sådana här små saker innebär att någon verkligen verkligen tycker om mig. Och vem kan tycka om mig så otroligt mycket när jag inte ens kan gissa mig till vem det är?

"Oscar?"

Yttrar jag tankspritt och slår till honom på axeln, inte såpass hårt så att det gör ont men tillräckligt hårt för att han ska rycka till och ge mig en trött blick.

"Vad är det Felix?"

Frågar han trött och jag inser att jag ännu en gång stört honom i en av sina uträkningar.

"Vet du en sak? Att du faktiskt står ut med mig i vissa lägen är rätt stort. Men jag är tacksam över att du gör det"

Yttrar jag lugnt efter en stund. Vart orden kom ifrån är jag omedveten om då det egentligen inte alls var därför jag ville ha hans uppmärksamhet. Men synen av hans genuint lyckliga leende och glada ögon får mig att le och låta orden tala för sig.