24 | xmas Foscar story |

27 dec

Det oskyldiga går över i något misstänksamt. Jag kan inte längre slappna av när jag ser hans leenden riktat åt sina vänner. För det var så vi började. Det är så vi alltid varit. Jag vill inte vara den där svartsjuka pojkvännen. Men svartsjuka är vad jag känner. Jag kan inte undgå att följa hans minsta lilla rörelse med blicken och överanalysera varenda leende.

När han är påväg bort mot en av sina närmaste vänner, som aldrig varit ett tidigare problem, så placerar jag min arm om hans midja och får honom att stanna upp. Jag kysser honom tydligt, visar att han är min. Är medveten om att många tittar. Han vrider sig bara i min famn och fnissar lite över min plötsliga kärlek. Fattar inte att jag bara markerar, markerar att vi inte enbart är vänner längre. Och att ingen ens behöver tänka tanken. Han är min, ingen annans.

Kan inte fokusera på någonting annat än Oscars hand mot hans axel. Oscars leende som är riktat mot honom. Hans hand som ligger aningen för långt ner på Oscars svank. Eller är det bara jag som överdriver? Känner mig fångad och bunden. Något jag avskyr. Men det är bara mitt egna fel. För Oscar gör ingenting annorlunda, det är bara det att jag aldrig behövt vara svartsjuk. Jag har aldrig behövt vara rädd att någon ska sno honom ifrån mig för han har alltid varit min bästa vän, och bästa vänner kan ha andra vänner. Men när han nu är min pojkvän så är varenda människa ett hot. För i mina ögon så flirtar varenda kille, och tjej, med honom. Och jag står inte ut.

"Oscar jag går"

Muttrar jag fram när jag tillslut får nog och försöker få honom med mig bort från klungan av människor som träffats i parken.

"Okej"

Säger han bara och slänger mig en slängkyss. Vad han bara försöker förmedla som kärleksfullt gör mig förbannad. Han ska följa med, inte bara acceptera.

"Oscar, dra åt helvete"

Fräser jag fram och hans ansiktsuttryck förändras drastiskt. När jag med förbannade rörelser rör mig över snön som täcker marken så hör jag hans steg bakom mig.

"Whoa Felix, vad händer?"

Får han ur sig med en förvånad röst och hans hand om min handled får mig att stanna upp och irriterat blicka bak mot resten av folket.

"Du kan väl stanna här hos dina jävla beundrare, låt dem ta på dig med sina äckliga händer och se på dig med de där blickarna. Kör på, vad hindrar dig"

Fräser jag fram och en förstående glimt skuggar hans iris.

"Felix, är du svartsjuk?"

Yttrar han något roat och jag fnyser högt men svarar inte på frågan. För han har ju rätt och det är inget jag gärna erkänner högt. Skäms ju egentligen för mitt beteende.

"Jag stannar, du får helt enkelt lita på mig"

Säger han sedan vilket får mig att bli ännu mer förbannad. Han ska inte vara den bra personen i det här, det ger mig bara mer skuldkänslor, och jag avskyr att känna mig skyldig.

"Men då kan du fan kyssa någon annan"

Fräser jag fram trots att jag tänker tvärtom.

"Felix lägg ner. Vad är det med dig?"

Tonen i hans röst är arg och jag inser plötsligt att vi bråkar, och det var inte det som var meningen. Så ilskan rinner av mig och jag ger honom en skamlig blick.

"Fan jag vet inte. Känner inte du såhär? Är det jag som är galen?"

Yttrar jag aningen sorgset och han ler svagt.

"Jag har varit kär i dig i flera år Felix, jag har vant mig vid den där känslan"

Yttrar han lugnt och jag förvånas över hans ord. Har aldrig tänkt på hur länge han faktiskt känt som han gör. Fram till för några dagar sedan var han min vän, jag har alltid antagit att det varit samma sak för honom.

"Förlåt"

Får jag skyldigt ur mig tillslut och hans leende växer i storlek innan han kysser mig mjukt på kinden och tar min hand.

"Det är rätt sexigt. Ska vi gå hem? Så kan du se till att jag bara är din"

Säger han och olustkänslorna rinner av mig på sekunden. För kärlek är konstigt, vad som började som bråk kommer troligtvis avslutas i sängen. Och det är så det ska vara.

. . .
är det jobbigt Felix?