24 | xmas Foscar story |

16 dec

"Jag älskar ditt hår. Hur det är sådär alldeles yvigt och sött när du inte har gjort något med det. Hur du går från hur söt som helst till världens sexigaste människa när du fixar ordning det. Hur det hänger ner framför dina ögon vilket får dig att titta upp på en under lugg. Hur man bara vill dra fingrarna igenom det. Jag älskar ditt hår"

När jag kommer till skolan så är Oscar redan där, som vanligt. Jag viker försiktigt pappersarket som så vanligt är placerat i mitt skåp och stoppar ner det i bakfickan innan jag roffar åt mig materialet för första lektionen. Sedan går jag mot Oscar och han möter min blick men hans leende övergår i en förvånad min när jag nickar åt honom att komma hit.

"Jag måste prata med dig"

Säger jag bestämt och han ger mig ett förvirrat ögonkast men jag kan även se hur nervositeten sveper över honom på sättet som han drar upp axlarna och biter sig löst i läppen. Men han följer villigt efter när jag går bort längs korridoren för att finna någon avsides plats. Tillslut ställer jag mig utanför toaletterna där det för tillfället är folktomt och Oscar möter åter min blick med en nervös glimt över den blå irisen.

"V-vad ville du prata om?"

Frågar han försiktigt och harklar sig svagt när hans röst sviker honom en aning. Jag svarar inte utan fiskar upp lappen från gårdagen i fickan där jag har strukit under delen om hur jag dansar runt i köket. Jag räcker över lappen och Oscar läser den förvirrat och biter sig löst i läppen.

"Jag tror att jag vet vem det är"

Får jag fram med en tyst stämma och Oscar vrider obekvämt på sig där han står innan han lyfter blicken för att möta mina ögon.

"Ehm, j-jag kan för-"

"Det är Clara"

Utbrister jag och avbryter honom mitt i en mening. Han faller i tystnad och iakttar mig förvirrat.

"V-va?"

Slinker ur honom och jag nickar ivrigt.

"Du kommer ihåg Clara? Vi var ju tillsammans rätt länge och hon är den enda som faktiskt har sett allt det här. Om du ser henne idag, säg till mig, okej?"

Får jag ur mig med en uppspelt stämma och Oscar stirrar ut i tomma intet innan han nickar stumt och jag promenerar iväg med ett leende på läpparna, glad att äntligen ha löst mysteriet.

. . .
Förlåt för att kapitlet inte kom ut igår men jag är i Sthlm för tillfället och igår var jag på en dansföreställning hela kvällen så där fanns ingen tid för att publicera kapitlet. Träffade några utav mina idoler igår och grät som jag vet inte vad. Lyckan igår var oslagbar.

Förresten, Ni är grymma, värdefulla, betydelsefulla. Tack för att ni finns.

Kramar, Nadine