24 | xmas Foscar story |

11 dec

11 december 2015

"Jag älskar hur du alltid finns där. Även fast du inte vet vem jag är, även fast du inte ens är medveten om att du hjälper mig. Du finns alltid där och trots att du aldrig säger det högt så vet jag att du alltid ställer upp för mig. Jag älskar hur du alltid finns där"

"Felix kommer du eller?"

Oscars röst fångar min uppmärksamhet och jag viker försiktigt det lilla pappersarket och lägger tillbaka det på byrån där jag samlat de andra innan jag skyndar mig ut efter Oscar som står i dörröppningen och väntar. Med ett leende på läpparna håller han upp dörren för mig och jag ler svagt över gesten innan jag väntar in honom när dörren går igen bakom oss.

"Är du säker på att du verkligen ska med ut och springa idag?"

Frågar jag aningen oroligt när en rosslig hosta lämnar hans läppar och vi är tvungna att stanna upp mitt på gatan.

"Jadå, det är bara lite hosta. Jag klarar mig"

Yttrar han i ett försök att låta övertygande och jag ger honom en tveksam blick innan jag nickar försiktigt och vi fortsätter att gå en bit innan jag ger honom ännu en tveksam blick som han möter snabbt med ett leende och jag suckar tyst innan jag börjar att springa och han sluter upp bredvid mig.

"Vi tar fem kilometers rundan då"

Flåsar jag fram efter en stund och Oscar nickar bara, för ansträngd för att svara ordentligt.

Vi hinner bara springa i några meter till innan en hög hosta fyller luften och när jag blickar bakåt har Oscar stannat upp på gatan med händerna mot knäna och hela hand kropp krampar i hostningar.

"Oscar!"

Hans namn lämnar mina läppar i en orolig ton och på några få sekunder är jag framme hos honom med handen mot hans rygg medan han kämpar med hostan.

"Har du astmasprejen med dig?"

Frågar jag oroligt och Oscar skakar hastigt på huvudet samtidigt som han kippar efter andan och jag svär tyst för mig själv. Jag sjunker ner på knä framför honom och placerar ömt händerna om hans ansikte för att få honom att möta min blick.

"Försök andas i min takt Oscar, följ mina andetag"

Informerar jag och försöker noggrant att andas in och ut i en lugn, ordentlig rytm. Hans ögon tåras i hans försök att följa min andning. Jag lutar mig närmare ända tills min näsa snuddar vid hans och våra andetag blandar sig med varandra. Koncentrationen över hans andning som sakta men säkert faller in i en något sånär lugn rytm gör att jag inte riktigt reflekterar över hur nära vi är förrän hans läppar råkar snudda vid mina när han vrider lite på huvudet.

"Felix"

Yttrar han tyst och av någon anledning låter jag mina läppar snudda lätt vid hans, jag kysser honom inte, men jag drar inte heller ifrån. Jag låter bara mina läppar mjukt snudda vid hans och drar in hans tunga andetag i lungorna.

Efter någon minut backar jag försiktigt undan och vi båda sänker ner blicken i marken med skära kinder innan jag harklar mig smått.

"Eh orkar du ta dig hem? Jag kan stötta upp dig om det är för ansträngande"

Får jag ur mig med en aningen skakig röst och han ger mig en aningen nervös blick innan han samlar sig och nickar försiktigt.

Jag håller mig en bit på avstånd från honom men håller ändå noggrann koll ifall han skulle få svårigheter att andas igen. Tankarna cirkulerar vilt i min hjärna och jag tittar diskret över på Oscar.

Vad fan gjorde jag ens? Och varför?