Eyes Open ~ Foscar

16

Tal efter tal räknar jag ut, skriver ner dem i mitt häfte och läser igenom nya. På något underligt sätt har jag alltid funnit tycke för matematik. Medan alla i min klass har varit emot det ämnet har jag gladeligen tagit del av det. Jag har alltid tyckt om att använda min hjärna för att räkna ut komplicerade saker, vilket ofta är helt ofattbart i andras öron. Men för mig är det ofattbart att de andra inte finner det lika roligt som mig.

Mitt intresse för matte orsakar nu att jag sitter kvar i skolans bibliotek och arbetar på det, trots att jag har slutat för trettio minuter sedan.

"Så det är här du gömmer dig?"

Jag väcks ur min "matte värld" som jag kallar det och låter pennans udd lämna papperet samtidigt som jag ler. För utan att behöva se upp vet jag att det är Oscar.

"Och jobbar matte? Du är galen." Lägger han till med ett enkelt skratt och sätter sig ner på stolen snett mittemot mig. Först då lyfter jag blicken och möter hans tindrande blåa ögon. Fina Oscar.

"Jag har ändå inget för mig nu." Svarar jag och rycker lätt på axlarna.

Min mening får Oscar att le, luta sig fram över bordet för att skapa en djupare ögonkontakt med mig.

"Då har du inget emot att gå en sväng med mig? Jag tänkte längs ån en bit bara." Frågar han nervöst och jag ger honom en fundersam blick, men frågar inget.

"Okej." Svarar jag och hans leende växer.

"Åh toppen! Jag ska bara hämta min jacka, möt mig vid entrén sen?" Yttrar han glatt och reser sig upp från stolen.

Jag nickar bara till svar och han försvinner iväg lika snabbt som han dök upp. Leendes skakar jag på huvudet och slår igen mina böcker, packar ner dem i min ryggsäck och reser mig upp från stolen. Min marinblåa vårjacka trär jag smidigt på mig och drar upp dragkedjan. Ryggsäcken slänger jag över axeln och ser runt om mig, försäkrar att inget blir glömt.

Vid entrén står han redan och jag skyndar på mina steg, möter upp honom med ett leende och tillsammans lämnar vi skolan. Bort mot ån går vi, till bron som vi stod på när Oscar berättade allt. Den passerar vi i tystnad, inte förrän vi går i samma riktning som ån bryter Oscar tystnaden.

"Har du haft en bra dag i skolan?" Frågar han, även om jag anar att han för tillfället inte riktigt vill veta hur min skoldag har varit. Just nu är det något annat som han hellre verkar vilja ha svar på.

"Ja den var bra. Och du?"

"Långsam men helt okej." Svarar han och jag nickar, men säger inget. Jag är alldeles för nyfiken att veta vad han vill säga, för något verkar det vara.

Men han förblir tyst, likaså jag. Blicken som jag har fäst i marken lyfter jag och ser istället ut över ån. Ytan reflekterar solens strålar, glittrar vackert. Solen skapar även en värme hos mig, säkert hos oss alla denna vårdag.

"Felix." Yttrar Oscar och tar ett försiktigt tag i min hand, vilket får min kropp att pirra till lite extra.

Han stannar, vilket får mig att göra detsamma och försiktigt vänder jag mig om så att vi står mittemot varandra. Våra händer är fortfarande sammanlänkade och jag ler nervös med blicken fäst i hans ögon.

"Vill du gå på balen med mig?" Frågar han plötsligt och jag chockas av hans fråga.

"V-va?" I samband med mitt leende som växer sig större på mina läppar yttrar jag frågan och Oscar ler, nästan blygt.

"Min studentbal, jag vill att du är min dejt." Säger han och jag försöker se genom hans ansiktsuttryck för att se om detta är ett skämt. Men han ser så säker ut, och det får mitt leende att växa sig ännu större. Även hans leende blir större, då min reaktion förmodligen är positiv i hans ögon.

"Me-men varför jag?" Jag uttalar ännu en fråga som flyger genom mitt huvud, bland alla andra frågor.

Oscar tar tag i min andra hand och flyttar sig lite närmare. Tillräckligt nära för att jag tvingas vinkla huvudet uppåt för att hålla ögonkontakten.

"För att jag tycker om dig Felix, och jag vill inte ha någon annan dejt än dig på balen. Jag vill att alla ser att det är dig jag tycker om." Yttrar han med en gullig röst och i detta tillfälle känner jag mig som den lyckligaste personen på denna jord. Jag glömmer bort allt han har gjort, ser enda det goda hos honom. Och det får mig att falla ännu hårdare för honom, men nu känns det faktiskt som att han fångar mig.

"Jag är gärna din dejt Oscar." Svarar jag, får lust att hoppa runt och skrika ut min lycka. Men jag håller mig lugn, släpper hans händer och nästan slänger mig i hans famn med armarna runt nacken.

Skrattandes tar han emot mig, placerar sina armar runt min midja och håller mig hårt.

Kanske slutar våran historia bra ändå.

__

Varför låter det igen som att jag avslutar denna I DON'T

Eller så är det bara jag som tycker det