Eyes Open ~ Foscar

24 - Del 1

"Det är väldigt mycket som du är bra på, men dansa är verkligen inte något av det!" Skriker jag för att överrösta den höga musiken som för tillfället dunkar ur högtalarna. Skrattet bubblar upp i halsen på mig och jag ser lyckligt på den vackra killen framför mig, som inte dansar lika vackert.

"Jag förstår inte vad du pratar om?" Yttrar han högt och börjar göra något som förmodligen ska vara en robotdans, men blir endast stela rörelser. Jag skrattar, skakar på huvudet och placerar händerna över mitt ansikte.

Oscars skratt fyller mina öron, extra högt då musiken tystnar men byts snabbt ut till en lugn låt. Något som vi ännu inte har haft. Inte långt efter det känner jag två händer runt mina handleder och långsamt tonar han upp framför mig. De blåa ögonen tindrar förhoppningsfullt och ett litet leende pryder hans ansikte.

"Jag är bra på sådana här danser." Han ler flörtigt och jag kan inget annat än att skratta åt honom.

Trots att jag bara finner detta tillfälle komiskt försöker jag spela seriös, för Oscar försöker faktiskt och jag kan då bara inte stå och skratta åt honom. Så jag låter honom placera mina armar runt sin nacke, låter hans armar placeras runt min midja. I takt till låten börjar vi röra på oss och för ett tag glömmer jag bort allt runt om kring oss. Jag märker inte människorna som dansar tätt intill oss, hör inte musiken som strömmar ur högtalarna. Ser bara Oscar. Hans vackra ögon som tindrar lite efter av belysningen i lokalen. Leendet som hans fylliga läppar formar. Håret som ligger perfekt på hans huvud, trots att han aldrig lägger energi på att fixa det. De perfekta ansiktskonturerna. Hans kropp tätt emot min, armarna virade runt min midja. Hans doft som fyller min näsa, doften av parfym, tvättmedel och Oscar. Han är allt jag ser.

Försiktigt lutar han sig fram mot mig och jag blir först rädd att han ska kyssa mig. Men när hans ansikte istället placerar sig mot min nacke slappnar jag av, fnittrar till och passar på att dra in doften av honom ännu mer då han är så nära.

"Jag vill ta med dig till ett ställe vid midnatt Felix." Yttrar han en aning nervöst och jag ler svagt, fastän han inte ser mig.

"Du borde hänga med din klass Oscar. Du behöver inte känna dig tvingad till att vara med mig, denna kväll har varit perfekt. Du kan vara med dem." Säger jag, menar vartenda ord. Jag skulle inte bli ledsen om han valde att umgås med dem istället för mig sen, jag har umgåtts med honom hela kvällen och som jag förut förklarat så är det faktiskt hans kväll.

"Men jag vill ta med dig till ett ställe Felix, du kan inte dra dig ur för jag har redan planerat detta." Försöker han och jag ler, vet redan att han har planerat det och jag vet att han inte kommer ge sig förrän jag går med på det.

"Är du säker?" Frågar jag och hör hur han suckar.

"100 procent säker."

När balen är slut, och ungdomar rör sig antingen till festen eller till några andra ställen, drar Oscar med mig till limousinen. Han förklarar att Jeremy och Paulina åker med några andra, under tiden vi hoppar in.

Exalterat sätter jag mig ner bredvid Oscar och ser ut genom fönstret då chauffören, som ännu är okänd för mig, rullar bort från lokalen vi var i. Åkturen förblir i tystnad. Jag försöker tala med Oscar, fråga vart vi ska, men han är alldeles för insjunken i sina egna tankar för att kunna föra en konversation med. Så även jag väljer att hålla tyst.

Efter 10 minuter stannar chauffören, mitt ute i skogen. Fundersamt ser jag på Oscar som öppnar dörren och stiger ut.

"Kommer du kidnappa mig eller något?" Frågar jag och Oscar skrattar.

"Ja absolut, det var min plan med denna kväll." Yttrar han ironiskt och himlar med ögonen.

Jag stiger ur fordonet och låter Oscar placera sin arm runt min midja. Just nu har han min fulla tillit, för trots att det är Oscar så är jag rädd - just för att vi är i skogen. Jag vet inte varför, men skogen har alltid skrämt mig då det är mörkt.

Limousinen kör iväg och jag ser besvärat upp på Oscar.

"Ta det lugnt hjä- äh, Felix. Jag lovar att hålla dig trygg." Yttrar Oscar med en mjuk stämma och kysser min hårbotten.

Av både hans gest och ord rodnar jag, men i detta mörker kan han inte se det och det är det enda positiva jag finner i detta mörker. Oscar var ännu en gång på väg att kalla mig för hjärtat som jag reagerat på många gånger förut. Men han hinner avbryta sig själv, vilket jag blir en aning besviken av. Jag skulle inte ha några problem med att han skulle tilltala mig med det namnet.

Försiktigt för han mig framåt och jag ser nervöst in i den mörka skogen. Hade det inte varit för den stark lysande månen hade vi inte sett något alls, men tack vare den lyckas jag i alla fall urskilja en liten stig.

När träden tunnar ut, och månen lyser upp ett maffigt träd med en, vad det ser ut som, träkoja byggd i.

"Detta kanske är väldigt mesigt." Börjar Oscar och kliar sig nervöst i nacken. "Men denna koja byggde jag med min pappa när jag var liten. Jag bor bara några meter härifrån. Trots att jag snart fyller 19 år så har jag ännu inte släppt denna koja, jag besöker den faktiskt väldigt ofta. Här är jag liksom helt ensam och kan tänka igenom allt. Den betyder faktiskt mycket för dig så jag ville ta med dig hit." Yttrar han med en aning generad röst.

Men jag ler bara. Oscar har ändå visat sig vara den lite tuffare killen vid vissa tillfällen, och så har han en träkoja.

"Jag tycker det är coolt. Det blir ju nästan som ett eget hus." För att han inte ska vara så generad över detta uttalar jag de orden, och mycket riktigt slappnar han av.

"Var rädd att du skulle skratta åt mig."

"Ja för jag är ju verkligen den som skrattar åt folk." Yttrar jag med en ironisk röst, lägger extra betoning på ordet verkligen.

Oscar skrattar lätt och drar med mig fram till trästegen. "Denna satt jag upp nyligen så den är helt säker att ta sig upp på." Berättar han och börjar klättra upp. "Och du får förresten vänta där nere lite, måste fixa en grej bara." Yttrar han med en lurig röst och jag skrattar, men ser tveksamt på omgivningen.

"Jag är mörkrädd." Piper jag låg fram och tar tag om stegen med båda mina händer.

"Vad sa du?" Frågar Oscar med en hög röst och jag ser upp mot trädet, kan inte låta bli att le åt synen av hans huvud som sticker ut från en liten öppning, förmodligen något som ska vara ett fönster.

"Jag är mörkrädd." Yttrar jag med en högre röst och Oscar hummar. Drar in huvudet och jag kan höra hur han letar efter något.

"Ta emot!" Skriker han och av ren reflex fångar jag föremålet, som visar sig vara ett baseballträ. Förvirrat drar jag ihop ögonbrynen, förstår inte varför han kastat ner det. "Om någon överfaller dig nu så kan du slå den."

Hans ord får mig återigen att skratta.

Ett knapptryck hör jag ifrån kojan och några sekunder senare ser jag hur två ljuslyktor hängs i det fönster han tidigare kikat ut i. Det får mig att le. Vad har han nu planerat?

Någon minut senare ger han mig tillåtelse till att kliva upp, så det gör jag. Med det beige färgade baseballträet vid armhålan (.....) tar jag mig uppåt. Oscar hjälper mig upp de sista stegen och när jag väl står på golvet av kojan ler jag tacksamt mot honom. Han tar baseballträet från mig och ställer ner det på något ställe jag inte lägger märke till. Jag kan endast fokusera på det som finns framför mig.

__

Skrev ett helt kapitel som blev över 2000 ord och var ändå inte klar med det😅😅 så jag delar upp det i två delar!! Del två kanske kommer upp senare idag om ni vill det 😏