Ugly Trophy

16

Jag öppnar ögonen sakta, och blinkar några gånger för att få bort den suddiga synen. Rummet är vitt, och när jag kollar neråt så ser jag att jag ligger i en sjukhus säng, min hand är flätat ihop med en annan hand. Och när jag kollar på min sida, ser jag Felix sitta där.

Han tittar upp på mig, med rödkantade ögon och ler stort. 

"Hej" säger han lågt och jag känner hur han smeker min hand med sin tumme. 

"Hej" viskar jag, för att min hals är torr.

Jag har en liten smärta i bakhuvudet, och jag känner att jag har ett slags stöd runt nacken.

"varför är jag här?" frågar jag och hans leende försvinner på läpparna. "Varför har jag något runt halsen?" 

"Det är bara för att du inte ska anstränga nacken så mycket när du sover. Han skadade dig verkligen" säger han och jag tittar frågandes på honom. Och minns sedan vad som hade hänt.

"Oscar" säger jag tyst. "hur vet du att Oscar skadade mig?"

"Er granne, hörde massor av bankande och hon hade sprungit upp. Hon såg Oscar när han kom ut ifrån sovrummet med blod på kläderna. Ditt ansikte ser inte heller sådär fräscht ut" säger han. "Han är på polisstationen"

"Hur länge har jag varit här?" 

"du har varit här sedan igår eftermiddag. Du hade förlorat medvetandet" säger han. "Jag måste kalla på sjuksköterska och säga att du har vaknat" säger han.

"Okej" yttrar jag och han släpper min hand och reser sig upp ifrån stolen han sitter på. Han är på väg mot dörren, när han vänder sig om. 

"Det är någon som har väntat här sedan igår på att du ska vakna. Jag släpper in henne också" med det orden så öppnar han dörren och går ut. 

Jag tittar efter honom innan jag lägger mig mer bekvämare i sängen jag ligger i. 

Det tar inte en lång stund innan dörren öppnas, och en medelålderskvinna i vit rock kommer in i rummet med ett brett leende på läpparna. Efter henne kommer Felix, och min mamma. Min mamma, med tårar i ögonen.

"Hej Gabriella. Hur mår du?" frågar sjuksköterskan och jag har fortfarande ögonen på min mamma.

"Jag mår bra tror jag. Fortfarande lite ont i huvudet" svarar jag och släpper fortfarande inte blicken ifrån mamma. 

"Det är såhär. Att vi måste hålla kvar dig till imorgon minst. Du ska även få besök av en polis som ska fråga dig massor av frågor till utredningen på din pojkvän" säger hon och jag vänder då blicken mot henne där hon nu står bredvid sängen. 

"Du hade tur att din granne kom upp till er vid den tiden som hon gjorde. Han hade kunnat döda dig" säger hon och jag biter mig i läppen för att hindra tårarna komma fram.

"Som tur så bröt du inget, men du åkte in med ett sönderslaget ansikte och en lätt hjärnskada. Du hade även tappat medvetandet" säger hon. Och tittar sen mot Felix och mamma.

"Ni får sitta här inne, när polisen kommer för att fråga henne saker-" jag hör henne inte längre, utan jag kopplade ifrån samtalet och började tänka på Oscar.

Han kunde ha dödat mig, han skadade mig rejält. Jag älskar inte honom, och han älskar inte mig.

Jag kommer tillbaka till verkligheten när jag hör mammas röst och att dörren stängs igen.

"Hej gumman" hör jag henne skakigt säga, och hon sätter sig ner på stolen där Felix innan satt.

"Hej" säger jag lågt och hon torkar tårarna som börjar rinna på kinderna.