Ugly Trophy

11

Den silvriga ringen med de små diamanterna runt lyste under de enkla toalettlamporna på restaurangen.

Jag tittade på den länge, studerade varenda diamant om och om igen. Försökte hitta en känsla inom mig, en känsla som kanske gjorde mig lycklig över ringen och att ajag kansk äntligen gifte mig med mannen i mitt liv.

Med sedan den kvällen, med Felix så kändes inget med Oscar helt längre. Jag visste att jag var dum om jag avbröt det jag hade med Oscar, då han skulle ge mig så mycket mer än vad Felix kunde. Jag tillhörde denna världen, med glamour, event och med Oscar. Jag hade en rädsla för Oscar som jag hade lärt mig att leva med, och lärt mig att förstå. Han gjorde allt med en anledning till det, och inte för att han tyckte om det.

Jag hade varit så stolt över att vi skulle förlova oss innan Felix kom in sådär i bilden på det sättet, jag hade längtat efter Oscar att gå ner på knä. Men det kändes inte som jag hade förväntat mig. Det var inga glädjetårar, chock eller det jag mest fruktade.. kärlek.

Jag släppte fokusen på ringen, plockade upp den lilla väskan från golvet till mitt knä och plockade upp min telefon. Jag gick in på favoritkontakter och tryckte på Felix nummer som en vana. Och när jag uppfattade vad jag sysslade med så var det försent att klicka, för Felixs bekanta röst i telefonen.

"Hej Gabi" sa han lugnt i telefonen, och jag hörde hans tv i backgrunden.

"Hej Felix, jag behöver prata med dig" säger jag enkelt. "Jag förlovade mig med Oscar", han friade nyss på restaurangen."

Jag hörde hur Felix drog in andan, och släppte ut den igen.

"Grattis, det är ju kul" säger han och jag skakar på huvudet åt mig själv.

"Jag behöver träffa dig" säger jag, och biter mig i läppen.

"Varför då?" frågar han och jag suckar.

"Jag-jag känner inte glädje" yttrar jag osäkert. "Jag tror inte att det är rätt, Felix."

"Va? varför sa du ja?" frågar han. "Pressade han dig? Är allt som det ska?"

"nej! han pressade mig inte. Jag sa ja för att jag tänkte att det kanske är såhär det ska vara, jag behöver vara med en man som han"

"Men om du inte känner glädje.. så är det inte rätt Gabi" säger han och jag vet att det han säger är sant.

"Kan du komma hit? Hämta mig?" frågar jag förhoppningsfull.

"Oscar då?" frågar han och jag hör hur osäker han låter.

"Oscar ska ända hem och jobba lite. Han tycker nog att det är okej" svarar jag.

"Jag kommer. Vart är du?"

"Jag är på Volt" säger jag och han hummar.

"Uppfattat. Är där om 10" säger han innan han lägger på samtalet.

-----------------------------------------------------------------------------------

Efter att jag hade lyckats övertyga Oscar med en vit lögn om att Caroline ville träffa mig och se ringen, så hade han åkt hem.

Felix skulle vara här närsomhelst och jag försökte komma å något vettigt att säga till honom om hela denna förlovningsgrejen.

Den bekanta bilen rullade upp på parkeringen och gick fram till den, öppnade bildörren och mötte Felixs gestalt. Han log ett litet leende som lös av lite osäkerhet. Jag hoppade in i bilen, kände mig säkrare tillsammans med honom.

"Hej" sa jag och tittade på honom länge, och kände den där underbara känslan som jag alltid vill känna.

"Hej" hälsade han enkelt tillbaka, när jag knäppte på mig bältet.

"Vart ska vi åka?" frågar jag och han startar bilen och kör ut ifrån parkeringen.

"Vårt ställe"

"Kaféet? Det är stängt" säger jag och han skakar på huvudet.

"Gräsmattan på lekplatsen" säger han och jag tittar på honom, och jag ser att han känner att jag tittar på honom då ett leende tar över på hans läppar.

"Men vi har ingen John Green bok?" frågar jag och han rycker på axlarna.

"Jag tror vi klarar oss utan en"

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det gröna gräset var strävt mot mina bara ben, när vi la oss ned på gräset. Vi låg nära varandra, och stjärnhimlen över oss bredde ut sig.

Det var längesedan jag låg såhär, och tittade på stjärnorna. Såg på hur dem lös på den svarta himmelen och hur dem bildade olika stjärntecken.

Jag slutade titta på stjärnorna, och vinklade huvudet för att se på den fina pojken som låg bredvid mig. Hans gröna ögon låg redan på mig, och jag såg det där fina blåa stänket i dem och kände den där underbara känslan pirra i mig.

"Hur mår du?" Frågar han mig utan att släppa ögonkontakten vi har.

"Dåligt" svarar jag tyst och jag känner hur hans hand greppar om min i ett svagt grepp.

Jag tittar ner på våra händer, som är hopknäppta bland grässtråna. Det är ett fint ögonblick som jag aldrig vill ska försvinna.

"Varför är det dåligt?"

"För att jag inte är någon trofé längre" säger jag med blicken på våra händer.

"Trofé?" Hör jag honom fråga.

"Jag är ingen fin trofé, som man vill visa upp för hela världen. Precis som Oscar sa att jag var. Jag kysste dig bakom hans rygg, och jag känner något för dig bakom hans rygg. Jag är en smutsig trofé" viskar jag fram och hans grepp om min hand hårdnar.

"Du är ingen smutsig trofé, och du är ingen trofé överhuvudtaget. Det är ett dåligt ord att kalla sin flickvän för" säger han. "Det hörs som om man har spelat för att vinna henne."

"Jag har alltid varit hans trofé, även när jag gjorde honom besviken" börjar jag fast förstår att jag går för långt.

"Besviken?" Frågar han och jag skakar på huvudet åt honom.

"Glöm att jag sa det" säger jag bara och Felix blir tyst.

Plötsligt slutar han ögonen, flyttar sitt ansikte närmre mitt. Hans näsa nuddar vid min, och han lutar huvudet litegrann för att göra så att hans läppar nuddar vid mina.

Hans läppar borstar mot mina, och jag lägger min ena hand på hans kind.

"Kyss mig" säger jag lågt mot hans läppar och han gör som jag säger, genom att trycka sina läppar hårt mot mina.

Där ligger vi, två ungdomar på en gräsmatta under en fin stjärnhimmel och kysser varandra för att lämna verkligheten en liten stund.