Ugly Trophy

6

Middagen efter vårt ögonblick, hade varit extremt stelt. Och likaså hade bilfärden hem varit. Fast nu stod min bil parkerad utanför hans hus, och vi skulle säga hejdå.

Vi bara satt där, tysta båda två och väntade på att någon av oss skulle säga hejdå. Fast ingen av oss gjorde det.

"Det var trevligt idag" säger Felix lågt och jag nickar instämmande. "Men vafan, vi måste prata" säger han sedan och jag tittar ut genom fönstret, och fäster min blick på min mammas hus.

"Det hände något på restaurangen, och du vet det" säger han sedan och jag skakar på huvudet.

"Vad som än hände, så behöver vi inte prata om det. Utan vi fortsätter bara som vanligt" yttrar jag.

"Vanligt?" 

"Ja, som Gabi och Felix. Som bästa vänner" förklarar jag. 

"Jaha" säger han tyst och jag biter mig löst i läppen. Det blir sådär stelt tyst igen.

"Ska vi gå en promenad?" frågar jag och han tittar på mig, fast jag undviker ögonkontakt. "DEt var länge sedan jag var här."

Jag knäpper upp bältet, och drar ut nycklarna ifrån bilen. Felix trycker också upp bältet och vi båda går ut ur bilen. Vi stänger dörrarna bakom oss när vi har kommit ut i den svala luften, och jag låser bilen bakom mig.

Vi börjar gå på gatan, mot änden av den där en liten park som vi brukade hänga i finns. Vi går sidan om varandra, och endast några få gatulampor lyser upp vägen.

Jag fryser så in i, och huden på mina armar har börjat knottra sig. Eftersom jag endast bär en klänning och koftan ligger i baksätet i bilen, så kommer jag antagligen att bli förkyld.

Jag huttrar till och Felix tittar på mig, och börjar klä av sig sin bomber jacka. Han hänger den om mina axlar och jag himlar med ögonen åt honom.

"Cheesy" yttrar jag och han skrattar, drar en hand genom sitt välfixade hår.

Vi fortsätter att gå och när vi äntligen kommer fram till den parken så stannar jag till. Jag synar parken och ler snett av alla mina fina minnen här ifrån.

"Det var länge sedan jag var här" säger jag och Felix hummar.

"Jag saknar de tiderna då du bodde här. När vi varje sommar låg där borta på gräsmattan och solade och jag lyssnade på dig, när du för hundrafemte gången läste upp det där stycket från John Greens bok 'Efter Alaska'" säger han och pekar bort mot den välkända gräsmattan. 

"Det var min favoritbok, och är fortfarande. Jag köpte en ny kopia på akademibokhandlen när jag flyttade in hos Oscar då jag glömde min första kopia hos mamma" säger jag och tänkte på när jag skulle läsa upp mitt favoritstycke för Oscar men han sa bara till mig att jag skulle lägga undan boken, och plugga. 

"Jag kommer alltid minnas det stycket. ' Man är fast i labyrinten hela livet och bara tänker på hur man ska komma ur den en dag och tänka hur häftigt det kommer att bli. Och att tänka sig den framtiden håller en igång, men man gör det aldrig-" säger han fast jag avbryter och vänder mig mot honom.

"..'man använder sig bara av framtiden för att fly nuet'" avslutar jag citatet med och Felix vänder sig också helt mot mig. 

Vi tittar varandra i ögonen länge, innan jag känner hans ena hand på min midja. Han drar mig lite närmre, och lutar sig sakta mot mig. Jag sluter mina ögon, och det är som om allt inom mig stängs av. Att den lilla rösten som skriker att det är fel tystnar ner.

Felixs läppar kraschar mot mina, och jag kysser tillbaka. Fast verkligheten hinner snabbt ikapp och jag drar ifrån.

"fan, fan, fan" mumlar jag och drar av mig hans bomber jacka och ger den till honom.

"Gabi" får han fram fast jag skakar endast på huvudet, och går därifrån.

När jag kommer en bit ifrån honom så börjar jag springa allt vad jag kan på gatan där vi syns gick.

När jag kommer fram till min bil, så låser jag snabbt upp och hoppar in i den och knäpper på bältet.

Jag startar bilen och startar autopilot. Bilen börjar att köra och jag kryper ihop i sätet. Utan att jag hinner märka så rinner en tår ner över min kind.

Jag gråter för att, jag kände mer när Felix kysste mig än när Oscar har kysst mig under ett och ett halvt år.