Ugly Trophy

23

Ni som läste förra kapitel 23 som blev raderat, det blev ett fel med det. Halva kapitlet försvann, men här är det riktiga kapitlet.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mina knogar var röda och sved av allt bankande på dörren som jag hade sysselsatt mig med i flera timmar sedan de plågsamma skriket hade hörts. 

Det var helt tyst där ute, inte ens ett enda steg hade hörts utanför min dörr.

Jag hade gett upp med bankandet för bara några minuter sedan och satt nu på golvet med ryggen emot dörren. Jag tittade på fönstret, där jag såg den halvmörka himlen. En tår ramm ensamt och långsamt ner för min kind. En tår som speglade så mycket känslor. Samtalet till Felix kändes meningslöst, och jag såg mobilen fortfarande liggandes på golvet där jag tappade den. 

Då såg jag det som jag knappt trodde på själv, blått blinkande ljus ifrån gatan. Jag reste mig direkt upp, sprang bort till fönstret och såg hjälpen.

En stor polisskåpbil, en ambulans, samt två vanliga polisbilar.  Så fort skåpbilen stannade så såg jag hur fem poliser iklädda i en helt annan uniform, än den vanliga klev ut. Jag kände igen de direkt, det var polisstyrkan.

Jag gick ifrån fönstret, satte mig rakt i sängen och väntade. Väntade på att polisen skulle komma in.

Det tog inte länge förrn jag hörde ett högt brak och röster som skrek "polis". Jag hörde ljudet av radioapparaterna som poliser bär och kängor som slog i golvet.

Jag reste mig ifrån sängen, sprang fram till dörren och bankade. 

"Jag är här! Släpp ut mig!" utbrast jag och hörde Oscars stämma utanför. Men den ersattes av en mörk röst som tillhörde en av poliserna.

"du är anhållen" säger polisen hårt och jag bankar ännu en gång på dörren.

Tillslut kommer det en polis, och ställer sig utanför rumsdörren. 

"Backa så långt du kan in i rummet, jag ska sparka upp dörren" befaller han och jag gör som han säger, backar så långt in jag kan så att jag hamnar vid fönstret.

Jag tittar ut och ser att ambulanspersonal kommer springandes med en bår. Jag ser även att tre poliser spärrar av området, och min Felix som står med en kvinnlig polis vid en av bilarna.

Dörren till rummet sparkas in, och jag tittar bort från fönstret och på mannen som nu kommer in, och ser vänligt på mig.

"Kom hit, så ska jag få ut dig" säger han och jag går mot honom. Bakom honom ser jag ambulanspersonalen komma springandes och jag ser inte Oscar eller Caroline.

När jag kommer fram till polisen så lägger han en arm på min rygg och en på mitt huvud vilket tvingar mig till att kolla ner i golvet när vi lämnar rummet. Det är som om han inte tillåter mig att se något speciellt.

Jag ser att vi kommer utanför lägenheten, och han tar mig på en trappa. Vi går sakta ner på trappstegen, och det känns som om jag kommer att trilla. 

När vi väl kommer ner så släpper han mig, ler ett vanligt leende mot mig innan han tar sig till sina kollegor som står vid den stängda polisskåpbilen.

En kvinnlig polis kommer fram till mig, lägger en filt om mina axlar.

"Caroline, min kompis Caroline är kvar därinne" yttrar jag och polisen skakar lätt på huvudet.

"Vi har allt under kontroll. Mannen är gripen och sitter i skåpbilen. Du behöver vila och ta det lugnt nu. Vi ska köra till polisstationen, och där ska du förhöras och ringa dina föräldrar" säger hon och klappar mig på ryggen.

Felix kommer joggandes mot mig, och innan jag hinner reagera så har han dragit in mig i hans famn.

Han håller mig hårt intill sig och jag lägger armarna om honom så gott det går trots att jag fortfarande har filten om mig.

"Jag visste att du inte hade valt honom. Jag visste att det inte var du som skrev smsen" säger han tyst och jag känner hur han pussar mig på huvudet.

Jag svarar inte, utan njuter av att vara i hans famn. Att förstå att jag är fri.

"Caroline är kvar" säger jag och vi drar ifrån kramen.

"De hämtar henne, ta det lugnt" säger han och lägger händerna på mina kinder.

"Det är dags att åka" säger den kvinnliga polisen som fortfarande står bredvid oss. Felix släpper mina kinder och nickar förstående till polisen.

Hon går mot bilen och jag och Felix går efter henne mot bilen. Felix lägger sin arm över min midja, och vi kommer fram till bilen. Han öppnar dörren, och jag hoppar in och han efter mig.

Den kvinnliga polisen hoppar in i förarsätet, och snart hoppar även en manlig polis in, och vi alla knäpper på oss bältet.

När jag har fått på mig bältet så tittar jag ut genom fönstret vid Felix sida, och ser ambulans personalen komma ut med en bår.

Jag lägger märke till att det ligger en orange 'påse' på båren, som är ihop stängd. Jag förstår sen vad det är, det är en likpåse. 

"Vänta, en likpåse?!" frågar jag och knäpper upp mitt bälte. Polisen startar bilen, när jag knäpper av bältet.

Jag slänger mig över Felixs knä och lägger händerna på den kalla rutan. Felix tar tag i mig för att dra mig tillbaka till mitt säte.

"Är det Caroline som ligger där?!" utbrister jag och tårarna börjar rinna när jag förstår att det måste vara hon.

"Ta det lugnt och sätt dig ner igen" försöker den kvinnliga polisen och jag bankar på rutan.

"Min kompis ligger i den påsen eller hur?! skriker jag. "Svara på min fråga!" tårarna sprudlar ner ifrån mina kinder och det känns som om allt bara blir svart. Som om jag har mist allt. 

"Ligger Caroline Ekström på båren?" frågar Felix, och jag hör på hans röst att han är nära gråten. Men han försöker vara lugn.

"Caroline!" skriker jag och den kvinnliga polisen börjar att köra så sakta framåt.

Felix tar tag i mig, drar mig intill sig. Jag håller på att spåra ur, och gråten gör det svårare att andas.

Jag försöker ta mig loss ifrån hans grepp med slag och ålande men han håller mig fortfarande intill sig.

"Caroline" säger jag igen, nästan ljudlöst.

Jag börjar lugna mig i hans famn, och ger upp med att försöka ta mig loss. Istället så slappnar jag av i armarna, och gråter mot hans tröja.

"schh" försöker han, och jag känner att han smeker mig över ryggen. 

Han lägger sin haka på min hjässa, och jag fortsätter att hulka och snyfta.

"Det komm-kommer att bli bra" tröstar han med. Men gråten i hans röst hörs, och jag vet att han försöker övertyga sig själv med sina ord.