Ugly Trophy

12

Jag kunde inte se Oscar i ögonen längre utan att skämmas över att jag kände det jag borde känna för honom, för någon annan. Jag vet att jag inte kan lämna Oscar, men jag kan inte vara utan Felix heller.

Hela morgonen och kvällen jag hade kommit hem efter att ha varit i parken, så hade jag undvikit Oscar så gott det gick. Han hade mycket med jobbet vilket endast var en fördel, då jag verkligen inte behövde se honom så ofta.

I hörlurarna som var i pluggade i öronen spelades hög musik, så att jag slapp omvärlden. jag gick över skolgården, där alla elever nu på morgonen stod och hängde. Som vanligt tittade många på mig, som de har gjort den andre klass. Då dem alla ser mig som "Hon där med en sugar daddy".

När jag tittar mig omkring, så ser jag Felix. Han står vid några killar från den andra klassen, och han har redan fått syn på mig. Vi tittar länge på varandra medans jag närmar mig porten till skolan. Vi ler inte ens, fast vi båda vet att det finns så mycket känslor bakom våra uttrycks lösa ansikten.

Jag avbryter vår ögonkontakt, tittar framåt mot porten som nu är framför mig. Jag öppnar den med en knuff, och stiger in i skolbyggnaden. Jag letar med blicken efter Caroline, fast ser henne inte. Jag tycker att det är konstigt, att hon inte befann sig på vår mötesplats eller vid skolporten som hon brukade.

Korridoren var nästan helt tom, då det var så pass fint väder ute att alla ville njuta av värmen utanför. Och treorna för att njuta av de sista dem ser av vår skola, då vi endast går här i mindre än en månad till.

När jag når mitt skåp, så låser jag upp det. Drar av min tunna bomberjacka och slänger in den tillsammans med väskan i skåpet. Jag tar sedan mina historieböcker i handen och stänger skåpet. Jag drar upp mobilen ur jeansfickan, skriver ett snabbt sms till Caroline för att fråga vart hon är.

Jag får inget snabbt svar som jag brukar att få. Så jag bestämmer mig för att ringa henne.

Signalerna går fram, fast ingen svarar. Och när röstbrevlådan kommer fram så väntar jag tills pipet kommer.

"Vart är du någonstans?, ring mig när du hör detta" säger jag och lägger på.

Jag lägger ned telefonen i fickan, och tittar upp där jag får syn på Felix i korridoren. Han går emot mig, och jag känner hjärtat bulta i kroppen.

"Hej" säger han när han kommer fram till mig och jag gör någon slags nick som hälsning.

"Jag vill bara säga att det som hände igår var en av de bästa sakerna som hade hänt mig. Fast om du vill glömma det, så är det okej. Pågrund utav Oscar" säger han och jag skakar på huvudet. Lägger min ena lediga hand runt hans nacke.

"Jag vill inte glömma det. Fast jag vet inte om de nånsin kommer att hända något mellan oss" säger jag och ser hur ledsen han blir. "För jag kan inte lämna Oscar."

"Varför då?, om du hade älskat honom så mycket så vet du att gårdagen och restaurangkvällen inte hade hänt."

"För jag kan inte lämna honom, inte just nu. För det finns ett skäl till det." Säger jag med en ganska hög röst.

"Vad för skäl?" Frågar han mig och jag biter mig i läppen. För jag kan inte säga som det är.

"För att jag är vuxen! Jag måste ta ett vuxet beslut. Med Oscar kan jag vara vuxen, och få växa i den rollen på ett stadigt vis. Men dig kan jag inte det, för jag kan inte leva i ett barnsligt lyckorus. Det håller inte" säger jag hårt och låter min arm falla ner till min sida istället för att den ligger om hans nacke.

"Barnsligt lyckorus? Jag är också vuxen, Gabi. Jag tar också vuxna beslut, och jag är faktiskt stadig. Men om det så du ser det så ska jag inte störa dig mera" yttrar han sårat och putar sig förbi mig med sin axel.