Ugly Trophy

2

Jag vaknade nästa morgon, helt öm i kroppen efter gårdagens händelser. Men jag försökte att ta det med en nypa salt, då en sak som jag hade lärt mig under detta ett och ett halvt år tillsammans med Oscar var att jag förtjänade det ifall jag hade gjort fel. 

Jag vred på mig, såg att Oscar inte var kvar i sängen. Jag trevade då efter min mobil som låg på nattduksbordet, och såg att klockan visade 11:30. Oscar var självklart på jobbet, och jag hade studiedag ifrån skolan. 

På displayen fanns även ett sms ifrån min bästa vän, Felix som skulle komma förbi vid 12. Och jag svor för mig själv, över att jag hade försovit mig.

Jag drog mig upp från sängen, gick till min garderob och kollade igenom den. Jag fick syn på mjukisbyxorna som jag köpte när jag bodde hemma hos mamma, och plockade åt mig dem. Jag hade helt glömt bort dem, och inom mig kände jag en liten saknad efter min mamma när jag tänkte på henne. Jag hade precis lämnat allt kvar hemma i mitt lilla rum, när jag flyttade hem till Oscar för ett år sedan. 

Ingen i min familj tyckte om att jag hade träffat en kille på 22, när jag själv gick i andra ring då. Men nu är jag inte sjutton längre, utan jag ska fylla 19 och går i tredje ring. Och Oscar ska bli 24.

Det ända min golddigger till mamma tyckte om med Oscar var att han var äckligt rik, och ägde ett av de största företagen i Stockholm. Så att hon fick blommor och även ett halsband av honom på den julafton. Men på den julaftonen lämnade jag även besked att jag skulle ha flyttat hemifrån innan nyår, och då var inte julklappen något hon brydde sig om. 

Men det var då, och nu lever jag faktiskt ganska bra gemfört med andra i min ålder. Jag bor i en takvåning, som tillhör min pojkvän. Han skämmer bort mig, visar upp mig på arrangemang med hans jobb i fina klänningar. Jag behövde aldrig nånsin oroa mig för kläder och andra smycken jag ägde hemma hos mamma. Det var inte så att jag hade tid att packa när jag flyttade, utan de var bara de viktigaste ner i handväskan.

När jag drar på mig mjukisbyxorna så minns jag varför jag har kvar dem. Jag stack hemifrån i mjukisbyxorna, Och jag minns att Oscar tyckte om dem jättemycket. 

Jag drog på mig en T-shirt som tillhörde Oscar, och satte upp mitt hår i en slarvig bulle högt uppe på huvudet. Jag tittade mig i spegelen och log snett för att ge mig själv en positiv feedback.

När jag gick ut i den öppna planlösningen så snurrade jag ett varv på det nyskurade vita blanka golvet, fast avbröts utav att ringklockan ringde. Jag sneglade på den stora klockan som hängde på väggen, och såg att Felix var tidig som vanligt.

Jag joggade den mellan stora biten till ytterdörren och låste upp den, och mötes av en exalterad Felix.

"Hej prinsessan. Är det nu jag äntligen ska få se er lya?" frågar han och jag himlar med ögonen och släpper in honom.

"Jag har ju sett bilder på instagram där man har sätt lägenheten i bakgrunden, fast jag hade inte förväntat mig det här" yttrar han och tittar runt med ögonen.

Jag skrattar åt hans beteende, och när han tar av skorna och vi riktar våra steg mot köket, så halkar Felix på de nystädade golvet.

"Oj, vad du har städat golvet rent" säger han när han tar sig upp från golvet.

"Det är inte jag, vi har en städerska som tycker om att putsa golvet" säger jag med en suck och Felix flinar.

"Bortskämda" yttrar han och jag rycker på axlarna.

"Vill du ha något att äta? Jag ska ta något till frukost" säger jag och han nickar.

Vi går bort till köket, och han sätter sig på en av barstolarna så att han har en blick på mig när jag står och ska göra frukost. Jag öppnar kylen, och granskar den. Jag vänder mig sedan om till Felix för att se om han vill ha det som jag har.

"Vill du ha pizza?" frågar jag och han skrattar.

"Ska inte du äta frukost?" frågar han skrattande och jag nickar.

"Jo, men de är faktiskt lunchdags vid den här tiden så jag kan lika bra äta min pizza som jag har kvar sen igår" 

"Lunchdags?" frågar han. "Du har aldrig koll på sånt" 

"Men jag och Oscar har kommit överens om att vi ska äta regelbundet" svarar jag och Felix ger mig en konstig blick.

"Varför tittar du på mig sådär?" frågar jag och plockar ut tallriken där pizzan ligger under folie.

"Du har aldrig nånsin brytt dig om regelbunden kost" säger han och jag rycker på axlarna.

"Det bara blir så, eftersom Oscar tränar som jag antagligen också ska börja göra, så gör vi bara det. Fast jag äter mer kalorier än vad han gör dock, som att äta pizza till middag igår medans han beställde en sallad" säger jag och tar av foliet. Felix tar direkt en av bitarna och stoppar den i munnen.

"Intressant att min Gabi, helt plötsligt vill börja träna" säger han och jag känner mig lugn av smeknamnet. Eftersom Oscar endast kallar mig vid Gabriella så känns det skönt att få komma ner till den jag är, Gabi.

"Det kan ju kanske vara lite hälsosamt" yttrar jag och han rycker på axlarna åt mig och ler.

"Så  hur trivs du?" frågar han och jag skakar på huvudet åt hans försök till att hålla en konversation om något han egentligen inte tycker om.

"Du vet att jag trivs jättemycket. Jag har liksom inte bott hos mina föräldrar på över ett år" 

"Det känns fortfarande konstigt att inte bara behöva springa över gatan i pyjamas, utan att jag måste ta tunnelbanan hit" säger han och jag tittar lidande på honom.

"Men jag kom ifrån mina föräldrar och fick bo med killen jag älskar. Du ska bara veta hur de känns att bli behandlad som en trofé varje dag, som något fint han äger" säger jag med glädje och hör Oscars irriterande röst ifrån igår i huvudet, jag måste faktiskt göra något bra för felet jag gjorde igår.

"Är det killen du vill ha barn med? Gifta dig med?" frågar han och jag nickar.

"Vi har faktiskt pratat om förlovning" 

"Oj" är det ända han får fram och jag ler.

"Jag är lycklig Felix. Ni alla måste bara acceptera det" säger jag och Felix tar upp händerna i en försvarande position.

"Jag har accepterat det, och det vet du. Jag har under dessa åren skyddad dig när din mamma har pratat skit bakom din rygg vid familjemiddagen med min familj" säger han och jag ler tacksamt medans jag tar en pizzaslice.

"jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig, Felix" säger jag och han flinar.

"Det vet jag inte iheller" retas han och jag lutar mig över bordet och slår till honom på axeln och ler.