Ugly Trophy

17

Livet kändes på nått sätt mycket bättre utan honom, det hade gått några dagar och jag ska ta studenten imorgon. Jag hade flyttat hem igen till min mamma, och det fungerade väldigt bra trots att vi hade mycket att jobba på. Mitt rum såg likadant ut, alla mina kläder som jag älskade fanns fortfarande på samma ställen i garderoben. Jag kände mig som mig själv igen, som Gabi.

Allt var hämtat ifrån lägenheten som tillhörde mig, alla kläder och även min svarta Aston Martin bil med den lila rattmuffen. Det var ju trots allt min bil, jag fick den av Oscar. Min studentmössa var även hämtad och den låg fint på hyllan över min säng.

Jag låg i sängen, funderade på vad jag skulle göra åt eftermiddagen då vi hade slutat tidigt för att det var sista dagen i skolan idag. Jag funderade på att ringa Caroline, men kom på att hon var med sin mamma på stan. Jag tänkte smsa Felix, och se om vi kanske kunde dra till parken. Jag plockade upp mobilen, såg att Felix redan hade skickat ett sms för någon minut sedan.

Felix: Kommer till dig om fem?

Jag: Möter dig på gatan.

Jag reste mig upp ifrån sängen med ett stort leende på läpparna, jag greppade min kofta som hängde på skrivbords stolen och gick ut ifrån rummet. Jag sprang ner på trappan till nedervåningen och när jag kom ner till hallen satte jag på mig ballerina skorna sm stod vid skohyllan.

Jag öppnade sedan ytterdörren, gick ut och stängde igen den bakom mig. Jag gick ut i vår lilla tomt, och till grinden som tog mig ut på gatan. Felix som bodde mittimot mig kom även också ut från sin grind samtidigt som mig.

Han bar sina svarta kakibyxor som jag älskade, som han bar när vi åkte till restaurangen där jag för första gången kände en känsla med honom som jag aldrig hade känt. I hans hand hade han en bok och vi stod där ett tag och tittade leendes på varandra, för att det kändes som förr.

Tillslut sprang jag över gatan, mot honom där han stod utanför grinden till sin tomt. När jag kom fram så tog han emot mig i sina armar. Jag tittade upp på honom då det fanns en liten längdskillnad mellan oss, och han la sin hand på min kind och smekte den.

"Hej" sa han lågt och jag log. Tittade in i hans gröna ögon med de där underbara blåa stänket i som jag inte kan få nog av.

Han böjde sig sen fram,dem sista centimeterna som behövdes för att våra läppar skulle pressas samman.

Jag la mina armar om hans nacke, drog honom närmre mig så gott det gick. Boken som han höll i den ena handen kände jag pressas mot min rygg när han la händerna på min svank.

Vi drog ifrån kyssen, och jag släppte hans nacke. Han släppte min svank, räckte fram boken som han han höll i till mig. Jag såg direkt vilken bok det var, Efter alaska av John green.

"Jag vet att du inte har kvar boken längre, så jag köpte en ny till dig så du kan ringa in ditt favoritstycke och läsa det för mig varje dag på gräsmattan i parken" säger han och jag tar emot boken i min hand, känner på den och ler.

"Tack Felix" säger jag och trycker boken mot min bröstkorg. "Jag vet inte vad boken är nånstans hemma, och Oscar slängde ju boken när jag köpte en ny"

"Kom så går vi till parken" säger han, sträcker ut sin hand till mig och jag greppar den. Vi flätar ihop dem, och jag tittar ner på våra händer. Med boken i den ena handen och Felixs hand i den andra så går vi tillsammans mot parken.

-----------------------------------------------------------------------------------------

"Man är fast i labyrinten hela livet och bara tänker på hur man ska komma ur den en dag och tänka hur häftigt det kommer att bli. Och att tänka sig den framtiden håller en igång, men man gör det aldrig-" läser jag ifrån den uppslagna boken, med ett leende då det är mitt favoritstycke,fast Felix avbryter mig.

"för man använder sig bara av framtiden för att fly nuet" avslutar han och jag stänger igen boken, och tittar glatt på honom där han ligger ner på rygg i gräset.

Jag sitter i skräddarställning bredvid, med boken i knäet och solen som bränner lite i nacken. Felix tittar upp på den blåa klara himmelen ovanför som inte har ett ända moln som svävar omkring.

Jag rör vid hans bruna hår, med min ena hand. Drar den försiktigt genom de mjuka slingorna. Han vänder på huvudet och tittar på mig.

"Jag tycker om dig så mycket" säger han,med en ganska allvarlig ton på rösten.

"Du vet att jag tycker om dig med" svarar jag och han tittar upp i himlen igen.

"Jag kan inte fatta vad du har varit med om. Jag känner mig skyldig till att jag inte märkte att det var något fel" säger han och jag slutar att dra min hand genom hans hår.

"det är inte ditt fel, Felix"

"Jag hade kunnat stoppa det, jag hade kunnat se att det var något fel" säger han och jag skakar på huvudet.

"Jag själv blev så manipulerad, Felix. Jag trodde att det han gjorde var rätt, så varför skulle du ha sett att det var fel då? men han är borta nu" säger jag och han suckar lågt.

"Jag vet, men det är så svårt att gå vidare ifrån det. Att förstå att jag kunde ha förstått att det var fel och kanske stoppa det är allt jag tänker på"

"Sluta tänk på det, Felix. Vi måste gå vidare" säger jag och han vänder huvudet mot mig, och tittar mig i ögonen.

Han tar tag i mina händer med sina, drar ner mig mot honom så att jag hamnar liggandes vid honom. Jag lägger mig till rätta bredvid honom, lägger handen på hans bröstkorg och flyttar närmare honom så att jag ligger med magen mot hans sida.

"Jag är så glad att du är här hos mig" säger han och jag ler. Han vänder blicken mot himmelen igen, fast jag fortsätter att titta på honom. Jag tar upp min hand, för den mot hans käke där jag rör huden med mitt finger.

Hans hud är mjuk och varm när jag känner med mitt finger, och hans käkben visar sig tydligt genom huden.

Han vänder på huvudet ännu en gång, snuddar min panna med sina läppar och lämnar sedan en liten puss.

Jag sluter mina ögon, vill stanna kvar i detta ögonblicket för alltid tillsammans med honom.

"Jag vill aldrig förlora dig" säger jag och känner hur han vänder på sin kropp lite mer mot mig, och lägger sin ena hand på min kind.

"Du förlorar aldrig mig"