Ugly Trophy

21

När det känns som om jag försvinner under hans grepp om min hals så såg jag det där gröna ögonen även då de inte var där. De ögonen jag förstod att jag älskade under de där restaurangbesöket. Jag visste inte om de var nu han skulle ta livet av mig, på bordet med min rygg nerkladdad av potatisgratängen som jag älskade mer än något annat.

Jag slöt ögonen, det fanns ingen luft längre kvar inuti mig. Han skulle inte sluta, han skulle döda mig.

Men hans grepp släpper min hals, och min kropp börjar andas igen, andfått och högljutt.

Jag hör en kvinnlig röst i lägenheten, och jag känner inte tyngden över mig längre. Jag öppnar mina slutna ögon, vänder svagt på huvudet trots att min kropp inte vill samarbeta till det.

Jag ser Caroline, och jag vet inte om det är en inbildning eller inte, en längtan som speglar sig.

Men det är hon, och jag lever. Jag lever trots hans stryptag, med potatisgratängen kladdat på min rygg. Trots min skadade handled som jag knappt känner av längre.

Jag kommer tillbaka till verkligheten sakta, och jag ser hur hon plockar upp vasen som jag har vält ner. Jag vill fråga hur hon hittade mig, men det kommer inte fram.

"Din sjuka jävel!" skriker hon på Oscar, lyfter krukan och slänger den mot honom.

"Jag trodde du hade förändrats, men du har blivit ännu värre!" säger hon och jag ser tårarna rinna ner ifrån hennes kinder.

Vad menar hon? Förändrats?

Hon springer fram till mig, tittar oroligt på mig och drar sin hand över min kind. Jag försöker svälja, men det gör ont.

"Håll dig kvar hos mig, slut inte dina ögon" säger hon tyst och jag öppnar munnen, och vill säga något med istället för ord så kommer det endast fram ett konstigt ljud.

Mina ögonlock flackar och min syn börjar bli suddig. Caroline är fortfarande hos mig, håller sin hand på min kind. Jag ser Oscar bakom henne, han håller i något och jag ser hur han lyfter den över huvudet.

Jag försöker göra ljud ifrån mig, fast hon reagerar inte. Och han lyckas slå föremålet i huvudet på henne. Hon faller ner på mig, medvetslöst. Och jag ser att han tittar på mig, fast snabbt så slocknar jag med.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Caroline ligger bredvid mig på golvet i rummet när jag får medvetandet tillbaka. Jag reser mig upp ifrån golvet, känner hur det svider till i handleden. Jag tittar ner på min handled, och rör vid såret som sträcker sig långt över huden. Jag slutar röra vid det, och tittar istället på Caroline som fortfarande ligger på golvet.

Jag rör vid henne, skakar till henne för att få en reaktion. Efter någon minuts skakande så ser jag hur hon sakta börjar vakna till. Hon snurrar på sig så att hon ligger på rygg och hennes ögonlock börjar sakta röra på sig.

Hon rynkar ögonbrynen när hon öppnar ögonen och kollar på mig med sina hasselbruna ögon. Hon lägger handen över pannan, gnuggar till. Hon reser sig sedan upp i en sittandes position och jag ser att hon har ont på ansiktsuttrycket hon gör.

"H-hur hittade du hit?" frågar jag och hör hur raspig och svag min röst är.

"Jag frågade Oscars kollega vart han bodde nu, jag känner hans kollega" 

"Hans kollega?" yttrar jag och hon nickar.

"Precis"

"Jag fattar inte någonting nu, känner du hans kollega och har det med de du sa igår till Oscar? Det med att han hade förändrats?" frågar jag och hör hur hon suckar.

"kallar han dig sin trofé?" frågar hon och jag tittar frågandes på henne. "Han ger dig också sina straff?" 

"Carro, vänta lite. Har han gjort detta mot dig också? Varför sa du ingenting utan lät mig vara med honom?!" Jag reser mig upp ifrån golvet och hon skakar på huvudet.

"Han gjorde inte det med mig, okej?! Jag ville stoppa dig, och det var därför jag aldrig tyckte om honom. Du flyttade med honom ändå, och det gick knappt att prata med dig när du var med honom. Jag pratade med honom när ni hade bott ihop i ungefär en vecka, och han lovade att han hade förändrats och att jag visste att det inte var han som låg bakom brottet utan att han endast överdrivet med sin "kink" men det var inte han som hade genomgått brottet, och jag trodde på allt han sa. Men nu igår när jag såg vad han gjorde mot dig så förstod jag att han är en mördare, och det var alltid han" säger hon ganska hysteriskt och jag förstår inte vad hon menar.

"Vad menar du? brott? och vem känner du som var med honom?!"

"Det var han, det var han" viskar hon och jag ser en ensam tår rinna ner ifrån hennes kind.

"Vad menar du?" frågar jag. "Vad har han gjort?!"

"Gabi" säger hon, och tittar mig rätt i ögonen.

"Han dödade min syster"