Ugly Trophy

24

Jag låg med mitt huvud i Felix knä, på en soffa på polisstationen. Ett förhör skulle inte äga rum förrn imorgon eftermiddag, och eftersom vi inte kunde lämna stationen tills våra föräldrar hämtade oss så låg vi här.

Felix hade fått ringa mina föräldrar för ett tag sedan, då jag inte kunde få fram ett enda ord. Jag var fortfarande i chock, och det plågsamma skriket upprepades fortfarande i mitt huvud.

Även då polisen inte hade bekräftat att det var Caroline som hade legat i likpåsen så förstod man det själv. Det vara bara vi tre i lägenheten, Oscar, jag och Caroline. Och Oscar är gripen, så det var knappast han som låg på båren.

Felix hade inte varit lika panikslagen som jag, och om han var det så hade han varit otroligt lugn. Jag vet att han skulle göra allt för att få tappa kontrollen just nu, fast för min skull så vill han försöka att inte göra det. Han vill vara ett stabilt stöd för mig, då han vet att jag behöver en lugn person just nu och ingen som skulle vara hysterisk med mig.

Felix slutade stryka mig över håret, och jag hörde att någon kom. Jag ville inte ens titta upp och se vem det var, utan jag behöll mina ögon fästa på ett bord med en grön växt på.

"Hej" jag hörde direkt vems röst det var, min mammas oroliga stämma. Trots att jag visste att det var hon så hade jag inte lusten till att lägga min uppmärksamhet på henne eller något annat.

Jag kände att hon slog sig ner på soffan, vid mina fötter och la varsamt sin hand på filten över mina vader. Jag var tvungen att titta upp på henne då.

Hon höll i en ica-påse och jag såg på henne att hon var extremt trött, och att hon hade varit sömnlös då påsarna under ögonen syntes tydligt.

"Jag har kläder med mig till dig" säger hon med en låg röst, som om hon pratade högre så skulle jag gå i sönder. Jag reste mig till en sittande position, med filten fortfarande skyddande över mina ben.

Hon räckte fram ica- påsen till mig, och jag såg att hennes läpp skakade, vilket visade att gråten ville tränga sig fram. Jag visste att jag säkert såg förskräcklig ut, blå runt halsen och resten av kroppen.

Jag tog emot ica-påsen, tog av mig filten. Jag reste mig upp ifrån soffan, och Felix reste sig upp efter mig.

"Ska jag följa med?" frågar han och jag skakar på huvudet, börjar sakta gå över golvet endast barfota.

Toaletten låg inte långt bort, och jag var snabbt framme. Jag öppnade toalettdörren och steg in i en ganska litet bås. Jag stängde dörren bakom mig och låste den. Jag skymtade mig själv i spegeln, såg att jag absolut inte såg ut som mig själv längre.

Jag satte mig ner på toalocket, öppnade ica-påsen som mamma hade tagit med sig.

Mina gråa mjukisbyxor, underkläder, en hoodie och även mina vita Adidas skor. Jag plockade upp jeansen och underkläderna, när det föll ut något i påsen.

Det var en bok som mamma hade lindat in runt jeansen, och det tog inte långt tid innan jag såg titeln. "Efter Alaska".

Min bok, boken med mitt favorit citat. Och en av de sakerna som hjälper mig när jag behöver det.

Jag tog upp boken, höll den mot bröstet. Jag slöt mina ögon, upprepade citatet i huvudet och tänkte på alla fina minnen i parken som jag har med denna boken.

Caroline, Felix, fåglar, nyklippt gräs, barn skratt och varm luft.

Jag öppnade ögonen, kom tillbaka till verkligheten i det lilla toalett båset.
Jag la ner boken i påsen igen, och plockade upp tröjan och skorna ur påsen.

Jag började klä på mig rena underkläder och jeansen, och det kändes lite bättre. Den smutsiga oversize tröjan låg ni på golvet, och jag tog upp den och kastade den i den lilla papperskorgen.

Jag knäppte sedan på bhn som hade legat i påsen och klädde på mig hoodien.

När jag var klar, så tittade jag mig i spegeln. Det kändes fräscht igen, bättre och mer som jag.

Jag låste upp dörren, gick ut ifrån båset. Ute i den lilla korridoren möttes jag utav den kvinnliga polisen ifrån brottsplatsen.

Hon hade ett medlidande leende på läpparna när hon såg mig, och hennes händer var ihopknutna och hängandes framför henne.

"hej Gabriella" säger hon och jag gör en slags nick. "Vi skulle behöva prata du och jag. Det är inget förhör, för det är imorgon. Men det är en sak jag måste meddela dig"

"Okej?" Frågar jag tveksamt och hon visar en gest till att jag ska följa med henne ut till mamma och Felix.

Efter henne, går jag med snabba steg. Och när vi är framme hos Felix och mamma så sätter jag mig på platsen mellan dem. Felix lägger snabbt armen om mig och jag tittar upp på polisen

"Flickan, Caroline Ekström som du var fasthållen med i lägenheten har avlidit. Vi har bekräftat att det är hon, och hennes familj är nu kontaktad om situationen. Jag förstod att detta var någon nära dig, då ditt sammanbrott i bilen. Så jag beklagar verkligen sorgen" orden som hon yttrar sist försvinner snabbt, det hördes fel. Fel att höra att Caroline var borta.

"Det var hon alltså" säger jag och tårarna rinner ner över mina kinder. "Caroline är död"

"Jag vill verkligen inte behöva säga att du måste bli förhörd imorgon om allt som har hänt, men du måste det. För annars kan vi inte sätta fast gärningsmannen"

"Jag- jag förstår" får jag fram, försöker höras lugn på rösten.

Jag tittar på Felix som sitter på min högra sida. Det rinner en tår på hans kind, och han biter sig i sin läpp.

"Men är du säker på att det är Caroline?" Frågar jag en sista gång och polisen nickar.

"Ja, vi är helt säkra. Jag beklagar" säger hon, lägger armarna bakom ryggen. Hon vänder på klacken och jag ser henne försvinna in i korridoren.

Jag tittar på min mamma, hon lägger armarna om mig och drar in mig i en hård kram. Så att Felixs arm svagt släpper sitt grepp om mig.

Jag gråter mot hennes axel, snörvlar till. Jag lägger armarna om henne också, tar ett hårt tag om hennes blus.

"Caroline" viskar jag mot hennes axel mellan snyftningarna. "Oscar dödade min bästa vän"