Ugly Trophy

26

En kyrka fylld av klasskompisar och anhöriga. En kyrka fylld med blommor och snyftande. En kyrka med en kista längst fram, där en person som hade hela livet framför sig men fick livet släckt.

En tjej, som var min bästa vän. En tjej som brukade fläta mitt hår och le, men även en tjej som var rädd för döden, och som trots sin ångest fick uppleva döden för tidigt.

En tjej som blev knivhuggen, på ett köksbord istället för mig. Hon som räddade mig när samma person försökte ta mitt liv. Hon blev knivhuggen flertal gånger tills han äntligen förstod att han hade dödat henne. Han förstörde hennes kropp, fick färgen på hennes hud att försvinna och de blåa ögonen att försvinna.

Här satt jag, tillsammans med Felix på bänken längst fram. Men även tillsammans med Carolines mamma och pappa, två föräldrar som nu hade förlorat båda sina döttrar åt samma man.

Jag såg kistan, den vita kistan med rosbuketterna på och den lilla tavlan där en bild på henne ifrån en semester i somras. Hennes långa hår, och de stora blåa ögonen som inte gick att missa. 

Det spelades en låt i kyrkan, en psalm som skulle passa till döden egentligen prästen. En psalm som jag kommer att hata i resten av mitt liv. Jag hörde att Felix försökte sjunga men han gav snabbt upp efter två meningar in, istället så bröts hans röst och han snörvlade till.

Jag själv hade mina läppar förseglade, vägrade säga eller sjunga något fram tills det var min tur att hålla ett tal. Inte ens ett snyftande ljud gav jag ifrån mig. Bara tysta tårar som rann ner ifrån kinden och en kamp mot att det skulle rinna ifrån näsan.

Det var den sista psalmen tills vi alla skulle lämna kyrkan,  och efter skulle vi alla tröstäta torra kakor som församlingen bjöd på och försöka förstå att hon var borta.

Jag hörde pianisten spela det sista ackorden och prästen plockade upp den lilla skopan som låg i en liten kista med jord. Jag tog Felix kalla hand i min, och vi tittade på varandra snabbt innan vi tittade framför oss. Prästen grävde upp lite jord och la på den vita kistan.

"Av jord är du kommen" yttrade han efter första skopan med lite jord. Och han tog upp lite mer och la på kistan.

"Jord ska du åter bli"

"Jesus kristus, vår frälsare skall väcka dig på yttersta dagen" 

När han hade lagt jorden på kistan så höll jag hårdare i Felixs hand. Jag kunde inte hantera mer av detta, jag kan inte.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Utanför kyrkan så stod jag i Felix famn, nära på att trilla ihop till marken. Han gungade oss fram och tillbaka sakta och jag höll hårt i hans skjorta som han bar. Drog in den trygga doften av honom som tröst.

"Kan vi åka till parken?" frågade jag sakta, och släppte taget om hans skjorta.

"Om du vill det så kan vi det" säger han och jag nickar. Han släpper taget om min midja och sträcker istället fram sin hand.

Vi börjar gå mot hans bil som står parkerad en bit ifrån och jag torkar tårarna med min lediga hands handrygg medans vi går.

Vi kommer fram till bilen, och vi båda hoppar snabbt in i den. Jag tar på bältet och Felix gör likadant fast han sätter även också igång bilen.

Jag lutar bakhuvudet mot sätet och vänder lite på huvudet så att min blick är på fönstret. Kyrkan ligger inte alls långt ifrån där vi bor med bil, knappt femton minuter.

Bilfärden är tyst, och när vi kommer fram till vår park så är vi snabbt ute ur bilen. Jag joggar biten till gräsmattan, och väl framme vid den så lägger jag mig ner på den, drar in lukten av gräs och sommar.

Felix lägger sig ner bredvid mig och jag vänder på huvudet och möter hans blick. Ser rätt in i de gröna ögonen som jag förälskade mig i.

"Vet du att du har blått stänk i dina ögon?" frågar jag sakta och han skakar på huvudet, får ett litet leende på läpparna.

"Nej det visste jag inte. Och jag visste inte att du tittade så nära i heller" svarar han med ett leende. Jag lägger min hand på hans kind, och flyttar närmre.

"Jag såg att du hade blått stänk i dina gröna ögon, den dagen på Enzos restaurang då vi hade vårt ögonblick. Det var då jag blev så förälskad i dig" 

"jag visste att du var förälskad i mig, trots att du nekade det" säger han. "Jag ville aldrig låta dig gå"

"Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig" yttrar jag lågt, och flyttar närmre med mitt ansikte så att våra ansikten endast har några centimeter mellan. Jag sluter mina ögon, lägger huvudet lite på sne så att våra läppar snuddar vid varandra.

Jag känner att han lägger sin arm löst på min midja, och att ha ler lite mot mina läppar. 

"Jag älskar dig" säger han och istället för att svara så trycker jag mina läppar mot hans, kysser hans läppar som är de bästa jag vet. Han kysser tillbaka och vi drar ifrån lite.

"Jag älskar dig med" mumlar jag innan vi kysser varandra igen och jag vill aldrig släppa taget. Släppa taget om den enda jag hade kvar, som hjälpte mig och räddade mig när jag behövde det. 

---------------------------------------------------

Nästa kapitel är antagligen det sista. Och det kommer ingen uppföljare efter då så jag avslutar nästa kapitel är så boken kommer att sluta. Jag kommer lägga ut en ny bok direkt efter den här:)