Ugly Trophy

22

"Vad menar du?" frågar jag, jag fattar inte vad hon menar alls.

"Vi måste här ifrån" säger hon, reser sig helt upp ifrån golvet hon börjar gå mot dörren och jag reser mig även också upp då. 

"Dödade han din syster? Har du haft en syster?" frågar jag och hon tar tag i dörrhandtaget, trycker ner det fast det är låst.

"Fan" säger hon och rycker i handtaget ännu en gång. Jag går fram till henne, lägger min hand på hennes axel. Men hon skakar av sig den.

"Prata med mig? Jag förstår inget just nu, Caroline!" yttrar jag och hon skakar löst på huvudet.

"Jag ville förklara, men jag insåg saker själv under tiden jag förklarade så allt kom ut fel" säger hon. "Det är nog bäst att vi kommer härifrån innan jag förklarar allt för dig"

"Nej du förklarar nu. Har han dödat din syster?" säger jag, med en påbörjad panik på rösten. Detta börjar skrämma mig.

"Polisen sa att han inte gjorde det. Men jag har alltid vetat inuti att det var han. Hon blev strypt till döds, och gärningsmannen dumpade hennes kropp i en container utanför grand hotel" säger hon och jag hör gråten på hennes hals.

"Igår, när han ströp dig så förstod jag det. Det var han som gjorde det. Ditt fall och hennes fall matchar varandra perfekt, han slog dig och det gjorde han med henne också. Hade inte jag kommit igår så hade du antagligen varit död nu"

"Caroline"

"Jag förstod det, det var alltid han. Och jag skulle inte ha gett upp när polisen sa att dem släppte honom och fallet. Jag skulle aldrig ha trott på det när han sa att han hade ändrats. Jag kunde ha mist dig igår, som jag miste min syster. Och ni hade haft samma gärningsman" säger hon och jag sätter mig ner på golvet igen, chockad och helt oförstående på samma gång.

"Vi kommer inte härifrån, Carro. Det är lika bra att du berättar allt ifrån början" 

"Okej" säger hon lugnt, sätter sig ner på golvet framför mig.

"Varför sa du aldrig något?" frågar jag och hon rycker på axlarna.

"Jag ville gå vidare. Alla sa att det inte var han, polisen, mina föräldrar och min systers vänner. De sa att hon antagligen låg med en annan man bredvid Oscars och hennes förhållande" 

"Min syster och Oscar blev tillsammans för sex år sedan. Hon såg så lycklig ut med honom, och trots att dem endast var 18 så bodde han i en lägenhet i stan. Hans pappa var vd för ett företag och Oscar skulle snart ta över. De flyttade ihop i en lägenhet på Södermalm, och vår relation blev sämre pågrund utav det. Min mamma sa att det berodde på vår åldersskillnad, hon var 18 och jag var 13. En artonåring sökte inte tröst hos sin trettonåriga lillasyster om hon behövde något. De var tillsammans i nästan ett år när de förlovade sig, och hon var stolt över ringen vet jag. Hon var förändrad, bete sig mer vuxet och jag kände inte igen henne längre. Hon kunde bestämma saker med mig, fast hon höll det inte. Hon fick även jobb på Oscars pappas företag som Oscar tog över någon gång efter året då Ylva och Oscar hade träffats. Dagen som skulle bli den sista som jag såg henne levande, så hade hon bjudit med mig på restaurang då Oscar inte kunde den kvällen. Vi hade trevligt tills jag såg blåmärkerna på hennes arm. Jag frågade direkt, och istället för ett normalt svar så blev hon sur på mig och avslutade vår middag. Jag förstod ju då att det var något fel, då Ylva aldrig hade varit bra på att hålla undan saker" säger hon och jag känner tårarna bränna bakom ögonen. Fast jag kände mig även besviken, besviken över att hon inte sa något om det till mig. Så jag behövde dejta hennes döda systers ex. 

"Oscar anmälde henne försvunnen dagen efter restaurangen, och inte många dagar efter hittade de henne död i containern. Hon hade blivit strypt och pågrund av blåmärkerna så misstänkte dem Oscar. Han erkände att de hade en slags "Kink" som kunde gå lite för långt, men han hade inte dödat henne. Han sa att hon var hans trofé, som han aldrig skulle vilja något ont. När jag skulle till deras lägenhet och hämta upp vissa av hennes saker, så hittade jag en bit snöre under deras säng, men jag tänkte aldrig på det. Polisen släppte honom, trots att han hade erkänt att han hade låtit en kink gå för långt. Han nekade mordet, men inte att han hade i princip misshandlat henne. De misstänkte att Ylva träffade någon annan, och egentligt Oscar hade hon inte varit hemma efter hon hade lämnat av mig" berättar hon. "Jag släppte aldrig misstankarna om honom trots att alla sa att det inte var han. När jag började gymnasiet bestämde jag mig för att börja om på nytt, gå vidare ifrån det. Men så träffade du honom, och jag visste inte hur jag skulle berätta det för dig. Så jag gav honom en chans, lät dig vara med honom. Jag vet inte vad jag egentligen tänkte"

"Men igår, Gabi. När jag såg honom strypa dig så förstod jag att det var han. Han har slagit dig, och nästan dödat dig" 

"Han kallar mig också för en trofé. Han säger att jag är hans vinst. Han har slagit mig, gett mig sjuka "straff" och manipulerat mig" säger jag tyst och ser på henne, hon sväljer och jag förstår att hon sväljer ner gråten.

"varför sa du aldrig något?" frågar jag och hon rycker på axlarna. Jag känner mig både rädd, förvirrad och ledsen.

"Jag såg det som en genväg ifrån det hemska. Som en chans till att gå vidare ifrån allt grubblande över hennes mord. Att få ett avslut" 

Vi avbryts utav att låset på dörren hörs, och dörren sakta öppnas. In kommer Oscar, och Caroline reser sig upp ifrån golvet.

"Varför berättar du om Ylva för Gabriella?" är allt han frågar och jag ser hur irriterad han är.

"Jag vet att det var du" säger hon och han biter sig i läppen.

"Vill du veta en sak? Det var jag, Caroline. Men ingen kommer nånsin att få veta det. För alla kommer föralltid tro att hon träffade någon annan bakom min rygg. Ni kommer aldrig härifrån, ifall jag så ska döda er"

"Du är sjuk" yttrar jag och han vänder uppmärksamheten mot mig. Men han ignorerar min kommentar, och går in i rummet.

Innan jag hinner reagera så tar han tag i Carolines arm, och drar henne efter sig ut ifrån rummet. Jag reser mig upp, går till dörren som stängs framför mitt ansikte. Jag tar tag i handtaget, försöker dra upp det med Oscar håller fast i dörren. Han lyckas sedan låsa den, och jag slår på den flera gånger.

"Våga inte röra henne din jävla idiot. Du är sjuk i huvudet!" skriker jag genom dörren. "När jag kommer ut så ska jag berätta för alla"

Jag backar bak, för att ta fart men då ser jag att något lyser en bit under sängen. Jag går ner på alla fyra, och tittar under sängen.

Jag ser Carolines mobil och undrar hur den lyckats hamna där och ifall hon visste att den var där. Men jag visste att den antagligen hade trillat ur hennes ficka och sedan föst under där när Oscar bar in oss i rummet. Men visste inte han om den?

Jag får tag i den, och låser upp den. Jag går in på kontakter och börjar scrolla igenom dem tills jag ser Felix namn. Jag trycker på ring, och sätter mobilen vid örat.

Han svarar direkt efter en signal och jag hör hur hans stressade röst.

"Har du hittat henne?" frågar han och jag vill le, le över att han letar efter mig.

"Felix, hjälp mig. Ring polisen" 

"Gabi?! är det du?" 

"Ja, han har Caroline. Han kommer döda oss" 

"Vart är du?"

Jag reser mig upp, tar mig mot det lilla fönstret. Jag tittar ut, känner igen mig. Vi är fortfarande på Östermalm.

"Han har flyttat, men det ser ut som gatan bredvid gatan där vi bodde innan" 

"Jag kommer"

"Snälla skynda dig. Ta med polisen"

Jag hör då ett skrik som skär genom lägenheten. Jag hoppar till, tappar mobilen på golvet. Jag springer mot dörren. Väl framme vid dörren så slår jag hårt på trädörren, fast det är helt tyst utanför efter skriket.

"Caroline?!" skriker jag men jag får inte ett enda svar.