En av de sista (Ekens dotter, del 1)

10. MIDSOMMAR

Jag hade fått ett brev från Esben. Han skrev att han hade fått en vän, som var lika gammal som honom och hette Benjamen.

Benjamen var kronprins och skulle en dag bli överbefälhavare för kung Aguistins arméer.

Prins, det måste betyda bror till Luigi. Esben var vän med Luigis storebror. Det gav en dålig smak i munnen på mig.

Brevet var inte långt. Det stod också att en av få dagar som de hade ledigt från skolan var midsommardagen.

Här verkade det inte spela så stor roll att det var mid­sommar. Vid Irvs fästning var det som om man inte firade saker på samma sätt eller lika mycket som i övriga världen, tänkte jag. Sedan fick jag korrigera mig själv. Vid Irvs fäst­ning verkade man inte fira saker på samma sätt eller lika mycket som i Kebca med omnejd, som i sanningens namn var det enda som jag kände till. Där skulle man fira årets ljusaste natt med sång och dans på gatorna. Man skulle binda långa blomstergirlanger, som de dansande skulle bära mellan sig likt mångfärgade ormar. Före varje girlang gick en spelman som anförde just sina dansare. Det blev till en slags tävling att i den labyrint som stadens gator bil­dade, aldrig stanna dansen och att aldrig krocka med någon annan blomsterorm.

Fader Jaspa hade infört en ny rutin. Efter springturen på morgonen skulle vi yngre elever lära oss att simma, inte i havet men väl i Svarttjärnen. Den gjorde skäl för namnet. Vattenytan var svart och blank och källvattnet gjorde att den var mycket kall. Jag undrade i mitt stilla sinne om det inte var varmare i havet ändå.

Fader Jaspa, en lång och mörkhårig man, instruerade oss på land hur vi skulle röra på armar och ben i vattnet. Luigi log ett hånleende som han dolde illa.

"Vilka barnungar som inte kan simma."

Fader Jaspa gav honom en genomträngande blick.

"Luigi, om du simmar fram och tillbaka till andra sidan, så lovar jag att du inte behöver vara med på de här lektionerna framöver."

Luigi skrattade hårt.

"Ska bli mig ett nöje, sen kan ni andra plaska runt i den här pölen resten av sommaren."

Luigi slet av sig allt utom höftkläderna och dök i vattnet och började simma mot tjärnens andra sida. Motvilligt fick jag erkänna att det var en snygg dykning. All annan verk­samhet stannade upp och alla följde det ljusa huvudet, som stack upp över vattnet. Garin ropade uppmuntrande.

"Kom igen Luigi, visa dem vad du går för!"

Som åskådare stod vi kvar på stranden. Luigi simmade med kraftfulla simtag och jag måste hålla med om att han inte såg ut att behöva någon undervisning i simning.

Plötsligt skimrade någonting kopparfärgat till vid ytan och Luigi försvann. Alla drog efter andan och tittade förskräckt på den tomma svarta vattenytan, som krusade sig där Luigi nyss simmat.

Bara fader Jaspa såg lugn ut.

"Det är en Silur, en slags fisk, den är lika lång som två full­vuxna karlar."

Cannons röst var halvkvävd, som om det var han som be­fann sig under vattnet.

"Gör någonting då!"

Fader Jaspa log åt eleverna.

"Siluren spottar snart ut Luigi igen, den har inga tänder och livnär sig på föda som redan är rutten. Luigi är alldeles för hårdsmält."

Sedan la han till med en glimt i ögonen, "när vi simmar hål­ler vi oss längs den östra sidan".

Mycket riktigt, snart blev en spottande och fräsande Luigi synlig igen. Jag fick anstränga mig för att inte skratta. Med stirrig blick simmade han det snabbaste han kunde tillbaks till stranden och kravlade sig upp.

"Du visste att den var där", tjöt Luigi.

Håret låg slickat efter huvudet och stora vattendroppar rann nedför huden. Sedan samlade han ihop sig och väste,

"Hur vågar du behandla en Arkin Zain på det viset."

Fader Jaspa gav Luigi en stadig blick.

"Du är här för att lära dig. De titlar vi har utanför ön används inte vid fästningen. Här är du jämställd med alla andra, vare sig de har högre eller lägre rang än dig annars."

Luigi hade återfått kontrollen över sig själv. Med röst som var van att bli åtlydd sa han,

"Det här kommer hela Irvs fästning få betala för", innan han stegade tillbaks mot trapporna och muren. Luigi vände sig om och sa över axeln,

"Jag ska se till att det här stället blir jämnat med marken! Sjunka ner i havet!"

"Det tror jag inte", sa fader Jaspa lugnt.

Man skulle kunna tro att den här episoden med Luigi i tjär­nen skulle ha gjort honom lite mer ödmjuk, men det verkade inte hända.

Jag kunde inte låta bli att undra vad Luigi skulle säga om mig till sin bror och vad Benjamen sen i sin tur skull säga till Esben. Vilken bild av mig skulle Esben få, sedd genom Luigis ögon? Kanske skulle inte Luigi tycka att det var något att be­rätta för Benjamen om. Kanske skulle inte Benjamen tycka att det var något att berätta vidare för Esben om heller. Jag tyckte hur som helst inte om det. Bara att möjligheten fanns fick det att fladdra oroligt i min mage.