En av de sista (Ekens dotter, del 1)

13. ÖRTLÄRA

Jag gick för att leta reda på fader Holt. Det var återigen sommar, sommaren efter att jag hade fyllt tolv år. Ett läng­re tag hade jag skjutit på det oundvikliga, försökt förtränga det och hoppas på att det skulle försvinna.

Jag måste prata med fader Holt, det gick inte att undvika. Skulle han bli förtvivlad när han fick höra att jag hade en sjuk­dom som jag säkert skulle dö utav?

Tidigare hade jag hållit det för mig själv och hoppats att det skulle gå över, men nu gick det inte längre. Det hade hänt ti­digare också, att magen hade dragit ihop sig i smärta. Jag hade bara velat krypa ihop i fosterställning och inte röra mig. Värst hade det varit en gång på senvåren när jag varit ute och blivit genomvåt och kall i regnet.

Även den här gången hade jag väntat mig att det skulle gå över av sig själv, men till min fasa hade jag upptäckt blod i underkläderna och att det kom mer hela tiden. Gjorde jag ingenting skulle det snart börja rinna nedför insidan av låren. Jag ansträngde mig för att gå upprätt fastän jag helst skulle vilja vika mig dubbel.

Hur talar man om för någon att man håller på att dö? Jag tyckte synd om fader Holt, jag var ju den sista som han hade kvar. Nästan i alla fall, om man bortsåg från om jag hade nå­gon syster någonstans som inte hörde av sig.

Jag undrade hur lång tid det skulle ta att dö. Skulle jag gå och lägga mig ikväll och inte vakna imorgon bitti? Hur skulle det kännas?

Sedan skulle min själ färdas mot stjärnorna och bli ett med himlen. Kunde man hitta andra som hade dött tidigare, som till exempel min mor? Hur skulle jag veta att det var hon även om jag träffade henne? Jag visste ju inte hur hon såg ut. Jag måste komma ihåg att fråga fader Holt om det också. Det var så mycket jag inte visste, som jag kände att jag borde veta. Om jag skulle dö ikväll så hade jag inte tid att ta reda på allting. Jag önskade att jag hade fått lite mer tid att förbereda mig på.

En liten röst längst bak i huvudet talade om för mig att jag hade haft flera månader på mig, bara det att jag inte hade tagit varningstecknen på allvar.

Jag hade inte skrivit någonting om min sjukdom till Esben heller. Vad skulle han säga? Skulle han sakna mig?

Jag hittade Fader Holt. Han satte upp stängsel kring plan­teringarna för att kunna plocka upp ett par får som fick sköta om gräsklippningen. Stängslen var av största vikt eftersom fåren åt allt växande som de kom i närheten av. Därför hade heller inte fruktträden några mindre grenar som var lägre än hur högt fåren nådde. Lindens kraftiga grenar klarade sig, men trädet blev avlövat på de grenar som hängde ner så fåren kom åt dem.

Den gamle mannen tittade upp när jag kom, hans klara brunmelerade ögon tycktes se rakt in i mig.

"Hej Kel, du ser lite blek ut."

Jag nickade och hade svårt att hålla tårarna borta. Lite blek för min del måste betyda ungefär lika vit som nyfallen snö.

"Hur är det med dig?"

Jag kände mig precis som om livet formligen höll på att rinna ur mig och hade svårt att hålla rösten stadig.

"Jag håller på att dö."

Fader Holt var förvånansvärt lugn när han sa,

"Vad är det som får dig att tro det?"

"Det kommer blod", sa jag med en snyftning, "och det gör ont i magen."

Han la armen om mina axlar och ledde in mig i sitt hus.

"Du kan ta det lugn, du håller inte på att dö."