En av de sista (Ekens dotter, del 1)

15. STRIDA SOM MITT FOLK

Sommaren fortsatte att vara varm. Trots några få regnskurar var vi utomhus nästan hela tiden. Speciellt fader Qandil ansåg att man måste samla på sig mycket solljus inför vintern.

Fader Holt hade beslutat sig för att jag även skulle lära mig mitt folks sätt att strida, så gott det nu gick i avsaknad av en riktig lövträdsskog. Det enda riktigt stora trädet på hela ön var linden på gårdsplanen i översta ringen.

Vi befann oss halvvägs upp i trädet, där grenarna fortfa­rande var lika grova som mina ben, med var sitt kort träsvärd i händerna. En ljummen bris blåste från havet och krusade löven.

Fader Holt balanserade på en av grenarna och höll träsvär­det med båda händerna. Sitt gråa hår och sin rynkiga hud till trots, såg han inte ett dugg gammal ut. Han log mot mig, men ögonen var beräknande. Det var träning och träning var ing­en lek. Redan nere på marken hade han förklarat för mig att jag hade ett övertag på honom. Genom att känna trädet med mina bara fötter, så visste jag inte bara var trädets grenar var, jag visste också vart min motståndare rörde sig. Antagligen var inte linden lika benägen att parera fader Holts rörelser heller, som trädet gjorde med mina. Hans erfarenhet var lång, för mig var det första gången.

Fader Holt gav mig tid att känna in trädet, även jag höll trä­svärdet med båda händerna. Jag blundade och kände trädet som en förlängning av mig själv och öppnade ögonen först när jag kände att fader Holt rörde sig mot mig. Jag hann precis glida undan för första hugget. Det var ingen lek. Jag kände pulsen öka, en träff i huvudet skulle säkert leda till hjärn­skakning. Jag parerade ett till hugg, som hade kunnat kosta mig en bruten arm.

Vi cirklade runt varandra hoppandes på trädets grenar, ibland kom stammen emellan. Jag fick vrida sidan till för att undkomma en stöt mot mellangärdet. Oftast var det jag som försvarade mig. Fader Holt gav mig inte tillräckligt med and­rum för att hinna tänka på ett anfall. Till slut stod jag längst ut på en sviktande gren med fader Holts svärdsspets mot min hals. Jag såg honom stint i ögonen. Nästa gång skulle han inte få tillfälle att jaga runt mig på det här viset.

"Bra gjort!" Fader Holt log, hjärtligt den här gången och sänkte svärdsspetsen åt sidan.

Nästa gång, tänkte jag, ska du få se på annat.

Nere på marken såg fader Holt med ens trött ut.

"Kel, jag vill att du är rädd om dig. Culter lovade att fortsät­ta hålla ögonen på oss och riktigt vad det innebär vet jag inte."

"Jag lovar."

Det underförstådda budskapet att jag skulle avsäga mig som ägare till min kniv tänkte jag inte svara på. I alla andra delar kunde jag vara överens med min far om att jag skulle vara försiktig.

Den gamle mannen stod kvar, tydligen fanns det fler saker av vikt att prata om.

"Kel?"

"Ja?"

"Irvs fästning är inte längre en säker plats för dig."

"Vad menar du?"

Jag kände pulsen öka, det här handlade inte om kniven och jag var inte säker på att jag ville ha svar på frågan. Min far strök sig över pannan och tvekade.

"Jag har ordnat så du kan få bo och leva i ett annat land, på andra sidan haven, dit kung Jalpesh arm inte når."

Jag såg att det var jobbigt för honom och förstod att han inte skulle följa med mig.

"Ska jag åka själv?"

Jag kände åter rädslan över att behöva slitas iväg, att byta allt invant mot något okänt. Fader Holt nickade,

"Ja, det är bäst så."

"Nej!", han kunde inte göra så mot mig,

"Jag har ingen där och hur ska Esben kunna hitta mig?"

"Kel", min far försökte lugna mig, "själva tanken är att ingen ska kunna hitta dig."

Det gjorde mig inte alls lugn. Jag tänkte inte åka någonstans.

"Irvs fästning är mitt hem. Jag kan lika gärna dö om jag ska låtsas som om jag inte finns!"

Fader Holt skakade på huvudet.

"Det är det jag försöker undvika och jag tänker inte prata mer om saken nu. Förhoppningsvis är fader Fai snart tillbaka, han har ordnat med en del praktiska saker."

Med de orden lämnade han mig ensam. Jag lutade mig mot linden och hade svårt att tro att min far menade allvar. Det kändes overkligt.