En av de sista (Ekens dotter, del 1)

22. TILLBAKA TILL STORA ÖSTRA SKOGEN

Fader Holt hejdade mig när jag var på väg till frukosten.

"Du får säga åt Alec att han plockar undan den där högen med småsten som han har skapat nedanför ditt fönster."

Jag kände hur det hettade i öronen. Hur hade jag ens kun­nat, om så för ett ögonblick, tro att ingen visste om mina mö­ten på nätterna med Alec. Tänk om Alec fick reda på att fader Holt visste! Jag skulle själv se till att plocka bort stenarna. De närmsta nätterna var det i alla fall inte möjligt för oss att träffas.

Fader Qandil skulle ta med sig Alec, som han lovat, på en mindre resa norrut mot fastlandet. Den var planerad till bara ett par dagar.

Midsommar hade passerat och sommaren stod i sin fullaste grönska. Jag hade följt med fader Qandil och Alec ner till piren och vinkat av dem när skeppet gav sig av. Saltlukten från havet kändes tydligare så här nära vattnet och solen sken från en klarblå himmel och värmde allt och alla.

Alec hade sett både allvarlig och upprymd ut samtidigt. Jag var stolt över honom. Han såg nästan vuxen ut med den grå resemanteln över axlarna, men ändå pojkaktig, där han stod bredvid fader Qandil. På väg att bli en man. Vinden rufsade om i hans rödblonda lockar.

Jag vinkade efter skeppet tills det inte gick att urskilja någ­ra personer på däck längre. Alec skulle snart vara hemma igen.

På vägen tillbaka till fästningen passerade två stora örnar på låg höjd över mitt huvud. Det måste vara Ceiran! Vem var det han hade med sig?

Jag började springa, när jag kom upp för trapporna var jag både varm och andfådd. Fader Holt stod med två örnar fram­för sig inte långt från växthuset, men inga andra människor syntes till.

"Var är Ceiran?", undrade jag.

Fader Holt såg lugnt på mig.

"De här örnarna tillhör inte Aquilafolket, de är vilda och kommer från Isbergen."

Jag backade ofrivilligt två steg. Det var svårt nog att slapp­na av i närheten av Kilya. Vilda örnar måste vara hur farliga som helst och här stod det två stycken till på köpet.

Fader Holt verkade inte ta notis om min tveksamma hållning.

"Vi ska göra en resa du och jag, på ett par dagar, och att flyga dit besparar oss mycket möda."

Jag stirrade på honom.

"Resa? Vart då? Och varför skulle vilda örnar låta oss flyga på deras ryggar?"

"Många folk står i skuld till den Stora östra skogen och trädälvorna. Ingen agerade i tid och ingen hjälp kom, medan hjälp ännu kunde ges. Det här är ett sätt för de vilda örnarna att be om förlåtelse."

Det förvånade mig att han kunde säga det utan bitterhet i rösten, men det var bara svar på min sista fråga.

"Vart ska vi?", upprepade jag.

Den gamle mannens blick var stadig.

"Vi ska till det som en gång var den Stora östra skogen. Även om just ingenting finns kvar, så tror jag att det är viktigt att du får se var du kommer ifrån. Det är inte lätt att veta om tidpunkten är den rätta, men jag tror det."

Jag kände hur det pirrade i magen av spänning. Tanken höll sig fast vid det som fader Holt sagt att just ingenting finns kvar, det lämnade ett litet utrymme.

"... men någonting finns kvar?", frågade jag.

Han strök sig med handen över pannan.

"Det är många år sedan jag var där sist och då passerade jag bara som hastigast. Jag såg ingenting då som väckte mitt in­tresse. Man kan förstås fortfarande se var en del av de största träden har stått."

Jag tänkte fråga varför vi reste om det fanns så litet att se, men jag var rädd att han skulle ändra sig, så jag sa ingenting. Det var med en skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att få flyga på örnarna och se det land som fanns kvar av där mitt folk bott.

"När reser vi?"

"Nu, eller så snart du är klar."

"Nu?", jag trodde inte mina öron.

"Ja, jag har packat ner lite proviant i två ränslar och jag skul­le föreslå att du sätter på dig lite varmare kläder. De högre luftlagren brukar vara rätt kalla."

Tankarna snurrade i mitt huvud. Det var så typiskt min far att inte ge mig någon förvarning alls. Snabbt hämtade jag varmare kläder och gjorde en sväng förbi avträdet.