En av de sista (Ekens dotter, del 1)

3. MARKNADEN

Staden Kebca var vår huvudstad, med en stadsmur som jag tyckte var gigantisk. På jämna mellanrum fanns det stora runda torn. I porten som vi var på väg in genom var det trångt med folk, det var kärror och boskap, ridande per­soner och människor som gick till fots. Jag tyckte att hästarna var stora och att allt knuffandet och bökandet vid porten var obehagligt. Vissa människor ansträngde sig verkligen till det yttersta bara för att komma in i staden före några andra.

Esben lyfte upp mig på sina axlar, dels undvek jag att bli nertrampad och sen syntes både jag och Esben bättre och slapp på det viset från något av knuffandet.

Lukterna innanför stadsmuren var helt annorlunda, vin­den kom inte åt på samma sätt och mängden människor och djur var mycket mer koncentrerad här. Latrinkärrorna som körde ut dasstunnornas innehåll och annat avfall ur staden spred en illaluktande odör kring sig när de passerade.

Husen var gjorda i samma gråa sten som stadsmuren och vände sina fasader mot gatan. Vårsolen hade ännu inte värmt upp stenen i staden, varför luften var kylig och nästintill rå.

Esben lyfte ner mig igen när trängseln minskade något.

Det var fortfarande livligt på gatan och vi gick efter ena sidan för att i möjligaste mån vara ur vägen. Jag tyckte att det var fascinerande att titta på alla olika sorters människor. Fint folk åkte i sina vagnar dragna av hästar.

Stora torget var fyllt av marknadsstånd som sålde allt mellan himmel och jord. Det var högljutt med försäljare som ropade ut sina varor. I mitten av torget låg Saluhallen, en stor byggnad i två våningar byggd av samma gråa sten som stads­muren och resten av staden. Stora valv på kortsidorna ledde in till inomhusmarknaden. Här inne var känsliga varor mer skyddade från vädret, oberoende om det var strålande sol, regn, eller bitande kyla.

Kvinnor i vackra klänningar gick runt och tittade på smycken med sällsynta ädelstenar, porslin skeppat från andra sidan haven och vackra skira tyger. Herrar köpte dyr tobak och samtalade om viktiga händelser. Ett vanligt samtalsämne var att det på senare år hade börjat blåsa in sand söderifrån. Klimatet hade förändrats efter att den Stora östra skogen försvunnit.

I den brokiga folksamlingen stack ändå kung Jalpesh han­delsresande ut ur mängden med sina gula slängkappor, kol­svarta hår och långa tvinnade mustascher. Jag tyckte inte om dem. De hade någonting vasst i blicken som gjorde mig illa till mods. Jag ryckte Esben i ärmen och viskade.

"Var det inte några av de där som kom förbi hemma hos oss igår?"

Jag ville verkligen ha svar. Först tvekade Esben igen, sedan viskade han tillbaks.

"Ja."

"Varför då?"

"De sa inte det, men far sa att de letar efter häxor."

Jag förstod ingenting.

"Det finns väl inga häxor? Vi har i alla fall inga häxor hem­ma hos oss!"

"Nej, det har vi inte. Sch, tyst nu."

Det var tydligt inget samtalsämne som Esben ville fördjupa sig i just nu. Jag hade aldrig hört att det skulle finnas häxor annat än i sagor. Jag ville fråga Esben mer om det, men insåg att det inte var rätt tillfälle nu.

Våra länder, Kung Aguistin och kung Jalpesh riken, hade tidigare varit skilda åt av den Stora östra skogen. Nu gränsade de istället mot varandra, eller kanske snarare skildes åt av ett öde ingenmansland. Täckt av högt gräs och taggiga snår.

Esben handlade kryddor och salt. Jag tittade på när han prutade ner priset till en rimlig nivå från de fantasisummor försäljaren först föreslog. En tung doft av torkade örter och kryddor hängde i luften.