En av de sista (Ekens dotter, del 1)

26. FADER HOLTS BERÄTTELSE (del 2)

Jag gjorde som jag blev tillsagd. När jag tittade upp igen stod hon där. Jag kan inte påstå att jag hade så stor erfarenhet av kvinnor, men hon var den vackraste jag någonsin sett, och det finns fortfarande ingen som kommer i närheten av hennes skönhet om du frågar mig.

Hon hade långt ljusbrunt hår som böljade i vågor ner över ryggen. Hennes ögon var gröna och lika livfulla som solens lek mellan löven, de skiftade färg efter sinnesstämning och var nu ljusa som skogen om våren. Hon var klädd i en ljusblå tunika med långa ärmar. Tunikan slutade någonstans mitt på låren och framhävde hennes välskulpterade ben, samtidigt som den fick henne att se på något sätt lite barnslig ut.

Daralea tog mina handleder mellan sina händer, och hen­nes händer var svala, som en lindrande salva på mina blåmär­ken. Hon tittade på mina kidnappare.

"Behandla våra gäster med lite större vänlighet nästa gång."

Drottningen försökte låta sträng, men munterheten glitt­rade i hennes gröna ögon.

"Människor är så långsamma!" knotade den ljusa "Vi ville komma i tid till festen."

Daralea log mot mig. Ett leende som fick mig att glömma allting annat.

"Du får ursäkta deras uppförande, de blir lite uppspelta."

Jag nickade bara, för jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.

Daralea log om möjligt ännu bredare och avslöjade, "Det är min ettusenniohundrade födelsedag idag."

Jag stod bara och gapade. Drev de med mig? Siffran gick absolut inte ihop med den späda varelsen jag hade framför mig. Hade någon frågat mig hade jag gissat på en ålder på ungefär tjugo år. Snart tvåtusen år? Inte en möjlighet!

"Vad är ni för någonting?", pressade jag fram.

Daralea svepte ut med båda armarna.

"Vi är trädälvor."

Den rödhåriga satte en ny armbåge i sidan på mig. "Uppför dig!"

Jag samlade ihop mig och bugade så klanderfritt jag kunde, samtidigt som jag inte kunde låta lite ironi passera när jag talade.

"Jag får gratulera drottningen på födelsedagen, hade jag ve­tat att det var en så stor dag hade jag klätt upp mig mer och anlänt på ett mer värdigt sätt. Presenten som jag hade med mig fick visst markburen transport och har inte hunnit hit än. Jag ber om ursäkt för det."

Daralea skrattade och drog i mina händer.

"Kom och titta på alla förberedelserna!"

Jag skulle med tiden lära mig att drottningen behandlade sitt folk som bortskämda barn. Hon förmanade dem samti­digt som hon skrattade åt deras tilltag. Daralea älskade dem allihop och de älskade henne tillbaks.

Borden dignade under fat med nötter, torkade bär och svam­par, saftiga rötter, strimlor av lufttorkat kött och olika blad som smakade syrligt, beskt eller sött. Det fanns kärl med drycker av fruktjuice och sav och ytterligare andra skålar fyllda till bräd­den med gyllengul honung.

Daralea stoppade några olika delikatesser i munnen och smackade förnöjt, hon bjöd mig att smaka men daskade till mig lätt över fingrarna och skrattade om hon tyckte att jag tog för mycket.

"Spara lite tills festen börjar, vi får inte äta upp allting i förväg."

Jag kände att jag började bli riktigt hungrig och fick flera smällar på fingrarna när jag försökte norpa åt mig mer av bor­dens läckerheter.