En av de sista (Ekens dotter, del 1)

16. FEBER

Fader Fai återvände från sin resa. Jag kände hur klum­pen, som inte lämnat min mage de senaste dagarna, gjorde sig än mer påmind. Det hade varit en orolig vän­tan och fader Holt hade varit oresonlig. Desto fler argument jag hittade till varför jag skulle få stanna vid Irvs fästning, desto mer bestämt hade han blivit.

Högsommarvärmen till trots drog fader Fai den grå kappan tätare kring kroppen.

"Jag börjar bli gammal, jag kommer inte ihåg att det skulle vara så jobbigt att gå uppför trapporna till fästningen."

Svetten rann nedför pannan på honom och ändå verkade han inte känna värmen. Tungt slog han sig ner vid ett bord i matsalen. Jag och Ceiran var i färd med att diska efter middags-målet.

Det var nästan så fader Fai sluddrade på orden.

"Finns det något kvar av middagen? Vill ni hämta lite mat åt en gammal man. Jag måste försöka få tillbaks krafterna..."

Sista orden verkade han mest säga till sig själv.

Jag gick in i köket igen och hoppades att Ceiran inte hade slagit ihop resterna av maten till grisarna än.

"Fader Fai ser inte ut att må bra", anförtrodde jag honom och räddade några köttbitar och kokt kål.

Vi hörde en dov duns och rusade in i matsalen och fann att fader Fai hade trillat av bänken och låg stilla i en hög på golvet.

"Hämta Fader Holt", ropade jag till Ceiran medan jag satte mig på huk bredvid den livlöse mannen. Han var varm som en stekhäll. Febern brann i kroppen och andningen var ytlig och flämtande. Det syntes att han rörde oroligt på ögonen under de slutna ögonlocken.

Vad jag kunde bedöma verkade han i alla fall inte ha slagit sig när han trillade.

Fader Holt och fader Ahren kom och bar in fader Fai till sjukstugan, det inre rummet i fader Holts hus. Jag hämtade de örter som fader Holt bad mig om och han löste dem i hett vatten. Utan att göra uppehåll i det han höll på med, sa han över axeln.

"Kel, lägg på minnet det jag gör nu och hur mycket jag tar av varje."

Jag tittade och försökte memorera. Det verkade inte allt för svårt. Jag skulle nog klara av att göra likadana avkok och teer.

Fader Holt blandade inte alla samtidigt, han sa att man kunde prova lite olika, och se vad patienten svarade bäst på.

Av de askar han plockat fram kände jag genast igen innehål­let på några. Det var basilika, pepparmynta, rosenblad, laven­del, kamomill och fläderblommor. Den oformliga klumpen kände jag igen som roten till ingefära och asken med kanel i, behövde jag inte ens titta i, den kändes lång väg på lukten. Jag silade några nytorkade ljust gulgröna små blommor mellan fingrarna.

"Älggräs", sa fader Holt utan att ta blicken från det han höll på med. Ja, det borde jag ha vetat. Det dröjde ett tag, så kom fader Chaka bärandes på en febrig och halvt medvetslös Ceiran.

Hur kunde Ceiran bli så sjuk och så snabbt? Jag hade träf­fat fader Fai före Ceiran och också undersökt fader Fai när han trillade av bänken.

Jag kände efter, jag kände mig som vanligt, inte mer trött än man kunde vänta sig. Jag tittade frågande på fader Holt. Han såg min undrande blick och sa allvarligt,

"Ja du Kel, är det så smittsamt, så kommer du att få händerna fulla."

"Varför blev inte jag sjuk? Borde inte jag ha insjuknat före Ceiran?"

"Vad det än är, så kan det vara en sjukdom som bara drab­bar människor."

Jag var annorlunda, fast den här gången kanske det var nå­gonting bra. Jag kände hur oron vred runt i magen.