En av de sista (Ekens dotter, del 1)

17. FALLET

Kilya hade hittat en trevlig uppåtgående vind och seglade i vida cirklar över ön. Ceiran och jag såg henne tydligt från toppen av linden, som en svart siluett mot den blå himlen. Höstluften var klar och solen värmde fortfarande marken. Löven började skifta mot gult.

Det var ett tag sedan Ceiran gjort mig sällskap på våra gam­la favoritplatser och jag trivdes med hans närvaro. Jag visste att han kom för att säga adjö. Ceirans far var sjuk, och som äldste sonen till hövdingen bortom Isbergen, måste han återvända hem.

Utan att det var meningen hade jag råkat höra ett samtal mellan Ceiran och fader Holt, så jag kände mig trygg i vetskapen att han skulle återvända bara hans far blev bättre.

Vi var båda femton år och Ceiran hade varit min bästa vän i fem år. Hans ljust blå ögon var allvarliga. Han var orolig för sin far men såg ändå fram emot att få komma hem.

Plötsligt spärrade Ceiran upp ögonen samtidigt som han drog in luft mellan tänderna. Jag såg Kilya dyka som ett mörkt streck ner mot marken.

"Är hon skadad?"

Ceiran vände sig mot mig.

"Nej. Däremot har Alec trillat nedför klippväggen vid sten­brottet. Vi måste ner och ta emot dem."

Vi klättrade snabbt ner till marken. Tusen frågor trängdes i mitt huvud. Det kändes som en mindre evighet innan vi såg Kilya närma sig med snabba vingslag och något stort och liv­löst i klorna.

Fader Ahren kom ut och stegade iväg mot Ceiran.

"Jag trodde vi hade en överenskommelse att din fågel inte skulle jaga på ön!"

Ceirans isblå ögon flammade. Ingen fick kritisera hans äls­kade örn.

"Hon har just räddat livet på Alec!"

Fader Ahren stannade mitt i steget och såg på när Kilya försiktigt släppte ner sin last på marken.

Alec var blöt, tydligen hade han trillat hela vägen ner till vattensamlingen i botten av stenbrottet innan Kilya fick tag på honom. Han var uppskrapad och de grå kläderna var del­vis sönderrivna. Ett sår i pannan färgade det rödblonda håret blodrött.

För bråkdelen av en sekund stod jag stilla. Fader Holt var bortrest. Jag var den som var mest lämpad att hantera situa­tionen, men jag kände mig inte redo. Alec låg så stilla att jag för en stund befarade det värsta. Jag bad fader Ahren och Cei­ran att göra i ordning en bår och hämta en liten spegel från fader Holts hus.

Alecs hud var blek som vax, ögonen slutna och håret klib­bade mot huvudet i mörka lockar i en blöt sörja av blod, smuts och vatten. Jag kände med fingrarna över halsen och hittade en svag puls. Det var svårt att se om han andades, rörelserna var så små att jag undrade om det var inbillning. Försiktigt försökte jag känna efter att skallbenet var helt och fortsatte sedan med resten av kroppen. Jag kände inga brutna ben och såren verkade också ytliga, även om en del blödde ymnigt. Fader Ahren och Ceiran kom tillbaks nästan samtidigt.

Ceiran räckte mig en mindre spegel som jag höll framför Alecs ansikte. Det blev en svag imma på spegeln, vilket tydde på att han fortfarande andades.

Båren kom att bestå av två säckar med hål i botten som träddes upp på ett par störar. Med gemensamma krafter lyfte vi upp Alec på båren och bar in honom i fader Holts hus. För att få en bra arbetshöjd la vi honom först på det stora mat­bordet. Jag visste precis var alla saker fanns och kunde snabbt plocka fram tvättlappar, tyglindor och läkande salvor.

Fader Ahren fick gå till köket för att hämta kokande vat­ten medan jag, med hjälp av Ceiran, klippte upp det som var kvar av Alecs kläder för att komma åt att tvätta och lägga om såren. Hela vänstra sidan av kroppen var uppskrapad, speci­ellt höften, men det var svårt att hitta någon kroppsdel som klarat fallet utan blessyrer. Små stenar och annat skräp satt fast i såren och gjorde att det tog lång tid att få allt rent. När håret blev tvättat syntes det att såret i pannan varken var stort eller djupt, en ombindning med lite tryck på skulle göra att det snart slutade blöda.