En av de sista (Ekens dotter, del 1)

40. VITTNENS NÄRVARO

Jag hade somnat tidigt efter alla dagens händelser. Det kändes så skönt att jag och Alec hittat tillbaka till varan­dra. När fader Holt väckte mig mitt i natten hade jag inte fått sova länge.

Det var en tyst procession som gick nedför de norra trappor­na mot piren. Jag gick längst bak och kunde räkna till sexton personer framför mig. Ceiran saknades och ytterligare fyra. Jag undrade om Alec hörde till en av dem som gick framför mig, men det var svårt att veta vem som var vem i mörkret. De vita skinnkläderna gav minsta möjliga synbarhet gentemot det vintriga landskapet. Alla hade huvorna uppfällda mot kylan.

Var Luigi med? Skulle han hata mig än mer för att jag dödat Melanie, eller förstod han nödvändigheten av mitt handlande? Vilka känslor hade han för kvinnan?

Jag höll min pilbåge i ett hårt grepp. Inga överlevande skulle få lämna ön för att kunna berätta om vad som hänt. Det mås­te ske nu, imorgon kanske någon skulle fatta misstanke om varför inte Culter och Melanie rapporterade till besättningen. Skeppet skulle säkert saknas av kung Jalpesh inom sinom tid, men mycket kan hända till havs.

Jag hade ett koger med pilar på ryggen, ett svärd och min kniv instucken i stövelskaftet. Natten var mulen och allt som hördes var det lätta knarrandet av snö under stövlarna.

Vi stannade uppradade på stranden där vi hade viken mel­lan oss och kung Jalpesh skepp. Avståndet var lite i längsta laget, men eftersom målet var stort var det inga problem att skjuta med pilbåge och träffa. Vantarna stoppade jag innanför jackan samtidigt som jag tog fram bågsträngen. Andedräkten stod som rök ur munnarna på oss. Det var viktigt att hålla både bågsträng och fingrar varma och mjuka. Jag strängade min båge samtidigt som en avskärmad lykta ställdes på mar­ken. En liten man, som jag kände igen som fader Chaka, de­lade ut pilar till var och en. De pilar jag hade i mitt koger var vanliga pilar med en stålspets, de här pilarna hade spetsen lindad med linne som var indränkta i tjära.

Jag tog en pil och stack ner de andra i snön bakom mig. Sen skedde allt i snabb följd. Fader Chaka tände en fackla mot lyktan och strök med den eld på samtliga våra pilar.

En pil sköts först i en hög båge, som gjorde att himlen lystes upp. Jag drog bågsträngen till örat. Skeppets siluetter syntes tydligt. På fader Chakas tecken avlossades ytterligare sexton brinnande pilar mot sitt mål. Redan när den första pilen vän­de nedåt i sin bana hörde vi hur gånggången frenetiskt ljöd ombord på skeppet. Strax därefter landade den första pilen i vattnet medan de andra träffade skeppet på olika ställen.

Det verkade inte hända någonting alls. Träet i skeppet var kallt och jag kände fasan komma krypande, tänk om det inte tänkte börja brinna. Skulle vi hinna tillbaka och barrikadera oss i fästningen?

Efter en kort stund, som kändes som en evighet, såg vi hur små prickar av eld började lysa från skeppet. Fader Chaka strök eld på nya pilar som avfyrades igen, och igen, och igen. Fem brinnande pilar hann jag skicka iväg, sedan kom det ett par brinnande pilar i retur från skeppet. På deras höga bana syntes att skytten inte riktigt visste var vi höll till, utan mest sköt i väg dem i förhoppning att kunna se var fienden befann sig.

"Sten", kommenderade fader Chaka med låg röst.

Alla kurade vi ihop oss på marken, från skeppet skulle det inte gå att urskilja några människor, bara vita klumpar som en del av landskapet. Pilarna slocknade fräsande i snön.

Besättningsmän föll även för våra vanliga pilar, även om det var svårt att se exakt vad som hände på andra sidan viken. Det brann lite här och var på skeppet, men för att vara ett träskepp spred sig branden allt för sakta. Kallt trä brinner inte förens det fått upp temperaturen. Huvudmasten hade fattat eld, men jag var rädd att de alltför snart skulle ha bränderna inom till­räcklig kontroll för att våga hissa seglen och styra ut till havs. Fler brinnande pilar kom mot en annan del av stranden.