En av de sista (Ekens dotter, del 1)

20. ÄPPELTRÄDEN

Min sextonde födelsedag hade passerat utan något större firande. Födelsedagar i allmänhet var ingenting som uppmärksammades särskilt vid Irvs fästning heller. Fruktträden blommade och var det någon del av året som var vackrare än resten, så var det nu. Jag hade svårt att tänka mig någon skönare syn än denna. Äpple, körsbär, plommon och päronträd, alla översållade med mängder av vita blommor, mitt i den skiraste grönska.

Snart skulle våren övergå i sommar, men inte riktigt än. Fågelsången från småfåglarna var nästan öronbedövande. Jag tänkte hur märklig denna kakafoni var och hur det efter mid­sommar skulle vara nära på tyst.

Min fot var helt bra igen. Omslag med krossade gurkörts­blad hade fått skadan att läka snabbt. Solen värmde och vin­den var varm. Det långa gräset kittlade mot mina bara ben. Fåren hade ännu inte blivit uppsläppta till översta ringen för att beta.

Mina fötter var lätta, det kändes som om jag rörde mig i en dans, ackompanjerad av tyst musik. Jag kände mig så lätt att jag skulle kunna sväva, mitt hjärta sjöng.

Alec väntade på mig en bit bort där han inte syntes från någon av byggnaderna, mer än möjligen från taket av tornet. Han stod lutad mot stammen på ett av äppelträden med ena armen avslappnad i en grenklyka och om han sett mig komma, så visade han det inte. Om stjärnorna skulle skapa en män­niska och placera honom på jorden, så måste han se ut precis så. Att han verkligen var där, fick mitt hjärta att slå snabbare. Det pirrade i magen.

Plötsligt fick jag ett infall, jag ändrade riktning och smög, så jag närmade mig Alec bakifrån istället. Nästan framme svingade jag mig tyst upp i ett av träden. Jag var omgiven av vita blommor och doften var berusande. Ett svagt surr hör­des från bin och humlor som arbetade flitigt. Trädet talade om att Alec väntat på mig ett tag, att han var avslappnad och inte alls på sin vakt. Försiktigt för att inte åstadkomma några rörelser i trädet, gled jag över i det träd som Alec stod lutad mot. Trädet hjälpte mig att kompensera rörelserna och inte en krusning syntes ute i grenspetsarna. Det här var kul. Jag kände mig som ett lodjur som smyger sig på sitt byte.

Alec måste ha känt att han var iakttagen. Han rätade på sig precis som jag kastade mig över honom bakifrån. Jag lan­dade på hans rygg och vi tumlade ner i gräset. Vi brottades på fullt allvar. Alec var tyngre och starkare, men jag var lite snab­bare och lite smidigare. Det fanns inga regler, men vi gjorde ingenting som på allvar skulle kunna skada den andra. Alec lyckades nästan få fast mig när jag fick läge och tryckte bort honom med båda benen. Fristen varade bara någon sekund sedan rullade vi runt igen.

Utan att jag riktigt förstått hur det gått till fann jag mig sittandes gränsle över Alecs bröstkorg. Jag såg glittret i hans ögon och förstod att han låtit mig vinna. Det skulle jag inte förlåta honom. Vi andades båda snabbt och hade gräs och vita kronblad i hår och kläder. Genom tyget kände jag värmen mot mina lår och hur hans bröstkorg höjde och sänkte sig när han andades.

Det kändes som om vi inte var två olika personer utan en och samma, sammanbundna av en kraft lika intensiv som solen. Jag kände Alecs puls som slog lika hårt och i samma takt som min. Det fanns ingenting som kunde skilja oss åt. Det var bara för mycket kläder mellan oss. Jag ville känna hans hud mot min. Helst, om det bara var möjligt, skulle jag vilja smälta ihop med honom, så vi verkligen blev en och samma. Jag visste att det inte gick, men känslan var otroligt stark.

Jag skiftade kroppsvikten till knäna, så jag fick tag i Alecs tunika och kunde dra den över huvudet på honom och kasta den på gräset. Jag såg stjärnljuset i hans ögon och lät mina händer vandra över hans bara bröst. Ett ord fanns i mitt med­vetande, vacker. Det fanns ingenting vackrare än Alec. Till och med äppelblommorna bleknade bredvid honom. Han tog mina händer och kysste försiktigt mina fingertoppar, en efter en. Varje beröring skickade elektriska stötar genom min kropp, som kändes ända ner i fotsulorna.