En av de sista (Ekens dotter, del 1)

39. GULKAPPAN ÅTERVÄNDER (del 2)

Äntligen.

Melanie gick ganska tyst medan Culters steg hördes tydligt. Jag lät dem passera min gran innan jag klev fram med svärdet draget och ställde mig så att de var mellan mig och klippbranten. De reagerade omedelbart och snur­rade runt för att möta mig. Blev de verkligen överraskade? Jag kände ett leende leka i mungipan. Båda drog sina svärd och jag noterade att Melanie hanterade sitt utan större erfarenhet. Van att bli beskyddad minsann.

Att stå ansikte mot ansikte med gulkappan och se in i hans hatiska ögon gjorde att min mors minnen välde över mig som om någon öppnat en dammlucka. Det var svårt att skilja hen­nes minnen från mina.

Jag insåg att Culter, trotts sitt sturska sätt aldrig varit i en riktig strid. Han tvekade och det gav mig ett mentalt övertag. Jag kände mig som ett rovdjur som stod inför ett byte. Cul­ter gjorde ett utfall, medan Melanie såg på med sitt svärd ut­sträckt framför sig i ett krampaktigt grepp. Jag kunde känna hennes rädsla samtidigt som jag flyttade mig precis lagom för att Culters hugg skulle passera en hårsmån bredvid min axel. Den mjuka skinnsulan på mina stövlar gjorde att jag fick ett bra grepp med fötterna mot isen. Culter halkade hejdlöst med sina stålskodda stövlar och Melanies sulor var inte mycket bättre.

Innan gulkappan hann höja sitt svärd igen, satte jag min svärdsspets under hans haka. Enda sättet för honom att komma undan med livet i behåll var att backa. Han tog två steg bakåt och höjde svärdet för att hugga. Jag la kvickt mitt svärd mot utsidan av min arm och tog ett par snabba steg förbi honom när han högg, mitt svärd skar in mellan hans revben när vi passerade varandra. Nu stod jag längst ut på kanten, nedanför mig var stupet med sin frusna botten.

Jag vände mig precis om för att möta Culters tredje hugg och såg hur blodet pulserade ur sidan på honom när han höjde svärdet, ändå verkade han inte medveten om det djupa såret. När hugget föll tog jag ett mycket litet steg åt sidan för att säkerställa att hans svärd inte skulle träffa mig. Innan han återfått balansen drog jag lätt i hans arm så att han inte hade en möjlighet att stanna i tid. Hans stålskodda fötter halkade på isen och han föll nedför stenbrottet. Culters kvävda skrik och kroppens duns följdes av ljudet av stenar som lossnade och föll.

Jag vände mig mot Melanie som såg på med uppspärrade ögon och med sitt svärd i ett lika krampaktigt grepp. Med flatsidan på mitt svärd slog jag till hennes svärdssida, så jag kunde skära ner i hennes handled. Hon tappade svärdet och höll om handleden med sin andra hand i ett desperat försök att hindra blodflödet. Det såg ut som om hon försökte säga någonting, men det kom inga ord.

"Är du rädd?", frågade jag med len stämma.

Min svärdsklinga var färgad av blod. Jag såg skräcken i hen­nes ögon och väntade inte på att hon skulle svara.

"Jag hörde när din vän berättade om nödvändigheten med att bränna mitt folk levande."

Jag fortsatte att rikta mitt blodiga svärd mot henne.

"Ska jag hugga huvudet av dig och se om du lyckas sätta till­baka det, eller ska jag elda upp dig långsamt? Vilket föredrar du?"

Medan jag väntade på hennes svar såg jag i ögonvrån hur någon närmade sig. Jag hörde på stegen att det var en man. Melanie såg tydligt vem det var som kom, hon backade två steg närmare kanten och hoppade. Du valde inget av mina alternativ, tänkte jag.

Jag vände mig om mot min far och lade ner mitt svärd på marken. Han hade sitt svärd draget och lät det nu glida ner i sin balja. Jag lät honom omfamna mig och kände hur jag skalv i hela kroppen. Jag var inte Daralea med tvåtusen år av erfa­renhet. Jag var Kel och jag hade precis tagit livet av två per­soner. Kropparna låg på botten av stenbrottet där vattnet nu var fruset, det fanns inte en möjlighet att de skulle ha överlevt fallet, även utan de skador som jag åsamkat dem.