En av de sista (Ekens dotter, del 1)

14. RENSA BORT ONDSKAN

Från min favoritgren uppe i linden såg jag ett skepp som anlade piren. I flera dagar hade vi väntat på män­nen som kom varje år för att klippa fåren. Människorna var så långt borta att de såg ut som myror som rörde sig. Hit och dit, ibland i sträng ordning och ibland såg det ut som om de bara irrade runt. Det såg för lustigt ut. Några små myror som var människor, kom de andra till mötes.

Sommardagen var varm och inte minsta vindpust rörde sig. Från min höjd kunde jag se det som måste följa på en sådan stillastående värme, långt ute till havs tornade åskmoln upp sig. Jag satt lugnt kvar, det skulle dröja till kvällen innan oväd­ret hann hit.

Tre män närmade sig fästningen. De föreföll att gå fort, för trots bristen på vind, fladdrade en gul kappa bakom mannen i mitten. Han hade svart hår och på ena sidan gick en reslig fa­der Ahren och på andra sidan den mindre fader Chaka, som nära nog såg ut att springa för att hinna med de andra två.

Gul kappa, en av kung Jalpesh män, det knöt sig i magen. Plötsligt slog det mig, om jag kunde se dem, så var det inte otänkbart att de skulle få syn på mig heller. Försiktigt flyt­tade jag mig ner, där stammen var grövre, och satte mig med bultande hjärta, så att jag hade trädet mellan mig och den obehagliga gästen. Vart skulle jag ta vägen någonstans? Hela mitt väsen sa åt mig att springa, men vart? Jag sneglade för­siktigt fram och såg att de redan var på väg uppför de norra trapporna.

Jag kände genom trädet att fader Holt la handen mot lin­den, jag hade varit så upptagen av männen som närmade sig, att jag inte upptäckt honom förrän nu. Han pratade med låg röst, precis så högt att jag hörde vad han sa.

"Stanna där du är, rör dig hela tiden utom synhåll och mot­stå frestelsen att titta."

Han väntade inte på svar utan gick med raska steg männen till mötes, som precis klev in genom porten i översta muren. Också broder Vidar och Luigi med sina tre följeslagare kom gåendes för att se vad som stod på.

Gulkappan stannade på gårdsplanen framför tornet.

"Mitt namn är Culter son av Flavus", sa han högtravande och fortsatte,

"Jag har Kungens fullmakt att rensa världen från ondska."

"Vi lyder inte under kung Jalpesh lagar."

Det var fader Ahrens mörka röst som svarade.

Gulkappan ignorerade honom.

"Vi känner till att vissa av er har haft nära samröre med häxorna, men vi vet också om deras trollkraft, ingen kommer att skadas så länge vi är överens."

Ingen sa någonting och jag vågade knappt andas.

När fader Ahren talade igen verkade han ha bytt strategi.

"Du får förlåta oss Culter son av Flavus, er närvaro här på ön kom som en överraskning för oss. Jag kan försäkra er om att vi inte har sett några... häxor, på de senaste decennierna. Till skillnad från er ser vi det som en förlust."

De spelade ett spel med mitt liv som insats. Culters röst blev lenare, det lät som om han log.

"Själva tanken var att komma oanmäld, somliga försöker gömma undan saker om de får för gott om tid på sig."

Måtte han inte se mig. Jag tryckte mig tätt intill stammen på linden. Tänk om Luigi avslöjade mig? Min enda förhopp­ning var att Luigi tyckte mer illa om gulkappan än om mig. Jag kunde bara hoppas att Luigi, Alec, Garin och Cannon hade anlagt samma ansiktsuttryck som när fader Chaka skällde på dem under vapenträningen, allvarliga, sammanbitna och outgrundliga.