En av de sista (Ekens dotter, del 1)

29. HELENA (del 1)

Tänk om jag inte skulle känna igen Esben? Det var så många år sen jag såg honom senast. Det måste finnas massor av brunhåriga soldater i kungens armé. Hur såg han ut nu? Jag försökte föreställa mig honom, men det enda jag lyckades frammana var en otydlig bild av en ung Esben.

Jag och fader Holt stod på slottets borggård iförda varsin grå yllemantel över de vita skinnkläderna, som i sin tur bars som ytterplagg över våra vanliga grå tunikor och byxor.

Vi hade kommit med ett skepp till Kebcas hamn tidigt på morgonen och väntade nu på att vakten skulle varsko kungen om vår ankomst. Fader Holt hade hyrt en enkel droska åt oss, som hade kört oss ända fram till slottsporten.

Seglatsen hade varit lugn, nästan för lugn. Det hade blåst så lite att resan tagit nästan dubbelt så lång tid som planerat. Vi var ändå ute i god tid, den stora förlovningsfesten skulle äga rum imorgon kväll.

Än var det flera timmar kvar tills solen skulle gå upp. Fack­lor brann längs väggarna på borggården och lättade upp skug­gorna där månskenet inte nådde in. Jag tittade mot fönstren för att se om jag kunde upptäcka någon rörelse, men det ver­kade inte vara så många som hade vaknat ännu. I ett försök att spara mer värme inomhus var bara var tredje fönsterlucka frånfälld.

Tänk hur många gånger jag hade fantiserat om hur det såg ut innanför murarna på slottet när jag var liten och nu stod jag här. Det kändes overkligt. Jag skulle ha precis hur mycket som helst att berätta för Alec när vi kom tillbaka till Irvs fäst­ning. Bara vetskapen om att Alec fanns någonstans i den här världen gjorde att jag blev alldeles varm inombords. Jag läng­tade att få komma hem igen och höra allt som han varit med om på sin resa.

Under natten hade det snöat och allt var inklätt i ett puder­lätt vitt täcke. Plötsligt rasslade de tunga kedjorna och porten öppnades, virket protesterade lite i kylan. Rörelsen stannade när båda dörrarna var fullt öppna. Tystnaden var kompakt inn­anför murarna, bara det svaga fräsandet från facklorna hördes.

Jo, det var någonting mer som hördes, ljudet av galopperan­de hästar som närmade sig. Smattrande hästhovar mot sten ekade mot väggarna när två ryttare i hög fart kom in genom porten. Mantlarna fladdrade bakom dem där de red sida vid sida.

De höll in hästarna så att de stannade tvärt, snön yrde och hovarna hade svårt att finna fäste på den frusna stenytan.

Det var ståtliga djur, en brun och en svart, utan tvivel till­hörde hästarna det kungliga stallet. Ryttaren på den bruna hästen fällde tillbaka huvan. Allt tvivel rann av mig. Det var Esben. Min Esben. Jag önskade att jag kunde kalla honom min bror.

Han såg grövre ut, vuxen, men det var utan tvekan han. Esben hade inte lagt märke till oss, han hade bara ögon för sin följeslagare. Jag visste vem den andra ryttaren var, innan den unga kvinnan också fällde ner huvan och skakade ut sitt blonda hårsvall. Hon var prinsessan Helena av Arkin Zain, en av stjärnorna utvald.

Esben och prinsessan skrattade och var andfådda efter ritten. Jag behövde inte fundera över vad det var Esben såg hos henne. Uppenbarligen var hon en duktig ryttarinna. Det tjocka blon­da håret, med färg som mogen råg, böljade nedför ryggen ända till midjan. Kinderna glödde röda av kylan och hennes otroligt blå ögon gnistrade. Kring pannan hade hon en tunn ring av grönt silver. Inte ens de tjocka vinterkläderna kunde helt dölja hennes behag.

Medan jag studerade paret hade fader Holt gått fram och hälsat på prinsessan och hennes blivande fästman. Esben log uppriktigt mot fader Holt.

"God morgon, vi väntade er redan igår."

Sedan tittade han sig nyfiket över axeln.

"Är det Kel?"

Esben hoppade elegant ner från det stora djuret och gick mot mig. Jag fällde bak huvan från ansiktet, som ett tyst svar på frågan. Sen kunde jag inte röra mig, än mindre hitta nå­gonting att säga. Jag hade drömt om det här ögonblicket så länge, att få återse Esben, att jag nu tvivlade på att det verk­ligen hände. Vad skulle jag säga som inte lät fånigt? Prinses­san Helenas närvaro gjorde att jag kände mig än mer tafatt. I jämförelse med henne kände jag mig som en grå mus.