En av de sista (Ekens dotter, del 1)

36. DVALA (del 2)

Värme.

Kroppen kändes fruktansvärt tung. Någon hade bäddat ner mig i min egen säng. En eld sprakade i eldstaden. Det kändes jobbigt bara att andas, som om varje andetag var ansträngande. Min kropp förväntade sig inte att bli ryckt ur dvalan så snabbt. Jag ville sjunka tillbaks ner i medvetslösheten och bortanför det, men hindrades av värmen. Det var över min förmåga till viljeansträngning att röra någon del av kroppen som inte hör­de ihop med de mest livsuppehållande funktionerna. Jag ville tillbaks, inte vakna upp nu. Ta bort värmen.

Jag orkade på inget vis kommunicera med omgivningen, alltså fortsatte värmen att tvinga sig på mitt medvetande.

Jag måste ha somnat, för nästa gång jag registrerade någon­ting, så var det mer som att bli väckt ur en djup sömn. Ögon­locken kändes fortfarande obeskrivligt tunga och hela min kropp var fullständigt avslappnad och vilade mot sängen. Det kändes som om ingenting kunde förmå mig att röra på mig, ändå behövde jag inte tänka på att andas längre. Någon gång kanske jag skulle försöka röra på ett finger, men inte nu.

Jag måste ha somnat om. Solen sken mig rakt i ansiktet, den stod lågt och träffade mig med full kraft genom fönstret. Kunde ingen fälla för fönsterluckorna? Elden sprakade allt­jämt i eldstaden. Luften i rummet var dåsigt varm. Vem var ansvarig för det här? Jag skulle tala om för den, att det inte var det minsta trevligt med ett sådant här brutalt uppvaknande.

Minnet började komma tillbaka. Jag hade sprungit efter Alec mitt i vintern för att...

Esben hade...

åh, Alec.

Jag tvingade mig att öppna ögonen, blev fullständigt blän­dad och slöt dem igen. Gick det att röra fingrarna? Jo, det gick. Tårna? Ja, de fungerade också. Med en stor kraftansträng­ning vred jag huvudet åt sidan och kisade försiktigt mellan ögonfransarna.

Alec satt på en stol bredvid min säng, han såg ut att titta på mig, men jag var inte säker. Ansiktet avslöjade ingenting av vad han tänkte eller kände. Ögonen var stålgrå. Med en om möjligt ännu större kraftansträngning sträckte jag ut min hand och försökte röra vid hans handrygg. Han flyttade un­dan handen precis så min rörelse missade sitt mål. Den lilla rörelsen gjorde ondare i min själ än vad ett knivhugg skulle ha gjort. Jag slöt ögonen igen och lät handen bara sjunka ner där den befann sig. Jag föraktade mig själv. Varför hade jag inte knuffat undan Esben? Nu kände jag mig medskyldig och önskade att det fanns någonting jag kunde göra, vad som helst, för att sudda ut hela händelsen. Det fanns det naturligtvis inte.

"Älskar du honom?" Alecs röst var dov.

Jag kisade mellan ögonfransarna och tittade lite noggran­nare på honom. Han hade flagnande rodnader på kindbenen under ögonen, förfrysningsskador. Det gjorde ont i mig, jag ville så gärna röra vid honom. Varje ord jag sa nu måste vägas på guldvåg. Det var som att balansera med stup bredvid sig på varje sida, minsta felsteg skulle få konsekvenser som inte gick att reparera. Älskade jag Esben? Jag ville svara nej på den frågan. Skulle Alec tro mig? Varför hade jag då låtit Esben kyssa mig?

"Det var inte meningen, inte från min sida i alla fall. Jag älskar dig så otroligt mycket mer."

Det var inte mer än en viskning, men Alec hörde varje ord.

"Hur många gånger har du kysst honom?" hans röst var fortfarande dov, som ett morrande.

Jag led när jag kände hans osäkerhet, han hade fått myck­et tid att sitta och fundera på. Där olika tänkbara scenarier hade avlöst varandra.

"Det är enda gången. Jag vet inte vad han tänkte på, jag trod­de att han skulle säga adjö. Förlåt mig", viskade jag.

Alec sänkte hakan mot bröstet, så jag inte kunde se in i hans ögon. Jag gjorde ett nytt försök att röra vid hans handrygg med fingertopparna. Den här gången lät han handen ligga kvar. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag ville så gärna hålla om Alec och ta bort all hans smärta, men jag vågade inte. Jag visste heller inte om han skulle tillåta det. Vi var alldeles tysta ett tag, sedan började Alec prata, tyst men fullt hörbart.

"När jag kom tillbaka till fästningen och du inte var här trodde jag att du hade följt med honom när skeppet seglade iväg. Det var inte förrän sent på kvällen när fader Holt und­rade var du var någonstans, som vi förstod att du var borta. De flesta av oss tog facklor med oss och gick ut för att leta. Vinden hade yrt runt snön, så det fanns inga spår att följa. Av någon anledning gick jag samma väg som jag sprungit tidigare. Jag vet inte varför. Jag försökte följa stigen även fast den var översnöad, jag snubblade."

Alec gjorde en paus, det hördes att det var jobbigt för honom att berätta. Han behövde inte förklara att det var Luigi som avstått från att leta. Orden kom stötvis,

"Jag snubblade rakt över dig. Jag trodde du var...", rösten bar inte längre. Han tog ett djupt andetag och fortsatte sedan.

"Jag insåg att du följt efter mig och inte rest med skeppet, men jag trodde att jag kom för sent. Ingen har berättat för mig att trädälvor kan gå i dvala. Jag visste inte..."

Jag kände hur mina tårar rann ur ögonvrårna och ner över tinningarna. Hur mycket önskade jag inte att jag hade kun­nat bespara Alec all denna smärta. Det värsta var att allt var mitt fel. Det var jag som hade gjort honom så illa. Vetskapen gjorde ont i hela kroppen och det var som en kall hand tryckte ihop min bröstkorg.

"Jag är ledsen." var allt jag kom på att säga, följt av "jag älskar dig."

Alec tittade upp på mig och det fanns någonting vilt i blick­en. Han verkade utkämpa en inre strid med sig själv. Jag för­stod nästan vad det var. På en och samma dag hade han trott att han förlorat mig två gånger, först till Esben och sen till döden. Han var inte beredd att förlåta vare sig det första eller det senare. Det hade gjort för ont.

Hans smärta var så tydlig och så uppenbar att det fick mig att känna mig som en metmask på en krok.

Alec reste sig utan ett ord och gick ut ur rummet. Jag följde inte efter. Jag ville böna och be honom om att stanna kvar, på mina bara knän om det så behövdes, men jag var för långsam.

Alec var borta. Stolen stod tom kvar där han nyss suttit. Trots att hela min kropp skrek efter att få sova, hade jag svårt att slappna av. Sömnen ville inte infinna sig. Fader Holt kom och tittade till mig. Han sa inte så mycket. Jag visste inte hur mycket han hade fått reda på eller slutit sig till på egen hand. Jag orkade inte försöka förklara för honom.

Jag såg inte Alec mer den dagen och nästa dag kändes Alecs frånvaro som en krypande känsla i kroppen. Jag hade svårt att sitta still och svårt att koncentrera mig på någonting över huvud taget. Var någonstans var han? Vad gjorde han? Hur mådde han?

Skulle han vilja träffa mig igen, någonsin? Jag måste få veta, annars skulle jag bli tokig. Jag skulle hellre se att han skrek åt mig, skällde ut mig efter noter, än denna ovisshet.