En av de sista (Ekens dotter, del 1)

2. EN KNACKNING PÅ DÖRREN

Den här dagen fyllde jag tio år och min bror Esben var nästan sju år äldre än mig. Jag gick bredvid honom på väg in mot staden och funderade aldrig vad han tyckte om att ha sin lillasyster med sig. Esben var mitt allt och det var självklart för mig att han trivdes lika bra i mitt sällskap som jag gjorde i hans. Det skulle alltid vara han och jag.

"Vad var det för några som kom igår kväll?"

Esben visste allt som fanns att veta, men nu såg han på mig med sina bruna ögon och tvekade.

"Kel, jag tycker inte att du behöver fundera på det."

Ingen jag kände använde hela mitt namn Kel-Lyndin, alla kallade mig bara för Kel. Jag kände visst att jag behövde fun­dera på det, tankarna upptog redan mitt huvud.

Kvällen före hade jag vaknat, även fast det inte var ovan­ligt att det knackade på ytterdörren. Kanske för att det var ett kraftfullt bultande från personer som krävde att bli insläppta. Inte en vanlig försynt knackning, från någon som visste att de var ute sent och behövde tak över huvudet. Mor hade öppnat dörren och jag hörde hur hon ropade till far att han skulle komma och prata med gästerna.

Min säng stod i ett rum på andra våningen, där den hade haft sin plats så länge jag kunde minnas. Jag sneglade bort mot Esbens säng, den var tom. Han hade inte gått och lagt sig än.

Golvbrädorna var tillräckligt tjocka för att jag inte skulle kunna urskilja alla ord, men jag hörde att rösterna lät upp­rörda. Jag förstod så pass mycket som att far inte ville släppa in besökarna och att de i sin tur inte accepterade ett "nej" som svar. De enda jag kunde tänka mig som far inte skulle låta komma in var tjuvar, bedragare och gulkappor.

Jag kände hur pulsen ökade och försökte hålla andan för att tydligare höra vad som sades. Det lät som om far förlorade ordstriden. Rösterna tystnade och i stället hörde jag stålskod­da stövlar som gick bestämt på undervåningen. Efter en li­ten stund gick de uppför trappan och jag kunde höra dörrar öppnas och stängas. Snart kom de fram till rummet där jag låg. Dörren öppnades tillräckligt för att ljuset i hallen skulle lysa upp en bred rand rakt över min säng. Jag borrade ner an­siktet i kudden och låg alldeles stilla och tvingade mig själv att andas i lugna andetag, som om jag varit försjunken i djup sömn. Dörren stängdes igen och efter ett tag måste männen ha lämnat vårt hus.

Alla ljud som hördes sedan hade varit som vanligt igen, men jag hade ändå haft svårt för att somna om.

Nu med solen i ansiktet kändes den gångna natten långt borta. Det var heller inte långt att gå till staden, så jag och Esben hade gott om tid på oss. Vi hade gått efter frukost och när vi kom fram skulle det fortfarande vara förmiddag.

Esben hade en ränsel i grovt tyg med sig. Nu var den tom, men på vägen hem skulle den vara fylld med många olika saker.

Mina födelsedagar hade aldrig blivit speciellt firade, men det spelade ingen större roll, istället njöt jag av vårsolen och den torra dammiga luften vid vägen.

Idag hade mor skickat Esben för att handla vid marknaden och jag följde med honom, för jag gick dit min bror gick, det bara var så. Mor tyckte mer om Esben, men det gjorde ingen­ting för han var bäst i min värld också.

Esben hade mörkbrunt kortklipp hår och bruna ögon. Mitt hår nådde en bit ner på ryggen och var lite ljusare brunt. Mina ögon var heller inte riktigt lika bruna, de var snarare bruna med lite inslag av grönt. Bortsett från att vi hade nästan lika hårfärg och ganska lika mörka ögon var det svårt att säga om vi var lika, men det kanske inte är helt lätt att hitta likheter mellan en flicka på tio år och en nästan vuxen pojke på snart sjutton.

Mor hade gett Esben en ny tunika i en roströd färg och den lyste som brons i solen där vi gick. Mina kläder var lite mer urtvättade, en tunika och byxor som troligen hade varit Esbens en gång i tiden. Vad jag mindes hade jag aldrig ägt en klänning som jag hade sett att andra flickor hade. Mor hade alltid kjol på sig, men det verkade opraktiskt tyckte jag. Hur skulle man kunna klättra i träd med så mycket tyg runt benen?

Esben var lång, han hade växt om far redan för några år sedan och jag nådde honom lite under brösthöjd. Jag sneg­lade lite på Esben där vi gick på vägen, vårsolen började redan ge honom en frisk brun färg i ansiktet och på händerna. Det spelade ingen roll hur mycket solen sken på mig, min hud var alltid lika ljus och blev varken röd eller brun. Jag tyckte om Esbens utseende, det fanns ingenting hos honom som jag skulle ändra på ens om jag kunde.