En av de sista (Ekens dotter, del 1)

30. HELENA (del 2)

Jag tyckte redan om den unga kvinnan, jag kunde helt en­kelt inte låta bli. Hennes charm vidrörde allting i hennes när­het. Om jag reagerade på det viset, kunde jag bara föreställa mig vilken effekt hon hade på det motsatta könet. Ändå var jag glad att det var just hon, som Esben skulle förlova sig med. Jag tyckte redan om tanken på att bli svägerska till prinsessan Helena, även om det fanns ett och annat som jag skulle behöva vänja mig vid.

En mager kökspojke med rakt spretigt hår kom fram med två korgar till oss och bugade, så fullproppade var de att duken på toppen hade svårt att ligga kvar.

"Tack så mycket!"

Helena fyrade av ännu ett av sina leenden, så den stackars pojken blev alldeles röd om öronen.

Vi tog en varsin korg och gick tillbaks samma väg som vi kom.

"Ska vi inte ta med våra ytterkläder?" undrade jag.

Prinsessan skakade på huvudet.

"Nej, de dyker snart upp i min våning i alla fall."

"Förlåt, men hur kan de göra det?" jag förstod inte.

"Jag antar att det är några tjänare som har som uppgift att hålla reda på mina saker. Jag får inte göra dem arbetslösa."

Hon log finurligt och fortsatte sen,

"Vet du, det är helt omöjligt att tappa bort saker här. Jag har försökt med det flera gånger, men de dyker hela tiden upp i min våning igen, förr eller senare... nu ska jag visa dig någonting."

Helena tittade sig om över axeln för att förvissa sig om att ingen såg oss, så tryckte hon på ett ställe i muren vid kläd­hängaren och en bit av väggen svängde undan.

"Det här är en genväg" förklarade hon "men det är inte så många som känner till den och det är bäst om det förblir så."

Vi gick in genom öppningen och prinsessan stängde den omsorgsfullt igen. Det var helt kolmörkt där innanför och det gick inte att se någonting alls. Helena pratade framför mig.

"Känn efter med fingertopparna på vänstra väggen, där finns ett spår som förvarnar när det kommer förändringar."

Jag gjorde som hon sa och följde efter henne i mörkret. Spå­ret i väggen förvarnade för trappsteg och skarpa kurvor genom att byta mönster.

"Jag har till och med försökt att tappa bort mig själv. Natur­ligtvis fick jag lov att vänta tills jag blev så stor att jag inte hade barnflicka längre. Det går inte att tappa bort sig själv med en barnflicka i hälarna."

Prinsessan skrattade.

"Du vet inte hur svårt det är att tappa bort sig själv på det här stället, men de här lönngångarna hjälper till. Lönngång­arna känner bara den kungliga familjen till, ingen av tjänste­folket, så jag valde att tappa bort mig själv här, det är några år sen nu. Det fungerade riktigt bra."

Vi gick i en brant trappa, men det verkade inte bekymra Helena att prata samtidigt. Jag hörde hennes röst ovanför mig och försökte svara ja på rätt ställen, så hon skulle höra att jag var med.

"Det var så jag träffade Esben första gången. Jag hade lyck­ats ordentligt med att tappa bort mig själv och det var ingen som hittade mig på jätte länge. Ingen i den kungliga familjen vill släppa in tjänstefolket i lönngångarna, så det blev Ben­jamens uppgift att hitta mig. Han är den som kan de här gångarna bäst. Naturligtvis hade han Esben med sig."

Jag kunde nästan se det framför mig hur prinsessan, nöjd med sig själv, suttit och väntat på att de skulle hitta henne, förvissad om att hela kungariket skulle leta om hon försvann.