En av de sista (Ekens dotter, del 1)

23. DEN SISTA STRIDEN (del 1)

Fader Holt böjde huvudet. Jag kunde inte avgöra om det var av sorg eller vördnad, kanske båda delar.

"Här stod din mors träd."

Det gick fortfarande att urskilja konturerna av en gigan­tisk, men nästan helt uppbränd stubbe. Gräset vajade knä­högt, inga taggiga snår just här. Himlen var blygrå med tunga moln och släppte bara igenom det mest nödvändiga solljuset. Fader Holt drog djupt efter andan.

"Daralea gav mig en levande kvist av den stora eken. Tidi­gare hade hon av någon anledning visat mig hur en ceremoni utförs för att flytta en trädälvas själ från ett träd till ett annat. Jag försökte utföra den efter bästa förmåga, men jag vet inte hur väl jag lyckades."

Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Fader Holts prat ver­kade inte så intressant just nu. Alldeles framför mina fötter såg jag mellan grässtråna två små ekblad sittandes på en planta som inte var mer än en tvärhand hög. Det växte ett skott från stubben!

Försiktigt böjde jag mig ner och rörde vid bladen med fing­ertopparna. Jag förväntade mig det vanliga pirret, men det var som att träffas av blixten. Den lilla plantan höll mig fast. Min kropp spändes i kramper.

Smärta.

Ljus blixtrade framför ögonen och så blev det svart.

Över ryggen hängde min pilbåge och ett koger med pilar. I bältet hade jag ett långt och ett kort svärd. Det var längesedan jag burit vapen senast och det kändes lite ovant även om de inte hindrade mina rörelser i egentlig mening. Skogen omkring mig var så levande, det var svårt att tänka sig att dess dagar var räk­nade. Kanske fanns det en liten chans att ödet gick att ändra. Jag hade inte hört det från stjärnorna, men jag måste tro på det, för att inte bli tokig. Det gick inte att tänka sig att någonting så levande skulle få ett slut. Även nu på senhösten kunde man känna skogen andas och dess hjärtslag som var så tätt samman­länkade med mina egna.

Kriget hade redan börjat i söder. Jag hade ägnat många dagar, kanske för många, åt att se till så att ingen av mina älvor gått i dvala för vintern. Även om vi inte kunde styra om ödet i en annan riktning, så stod jag inte ut med tanken på att mitt folk skulle huggas ner försvarslösa och slaktas. Jag ville se dem försvara sig och åsamka fienden så mycket skada som möjligt. Mina tappra krigare var underlägsna i antal.

Jag färdades söderut. Det gick fortare att gå på skogens tak än att ta sig fram på marken. Grenarna sviktade och gav mig spänst i stegen så jag kunde springa mjukt från en gren till nästa. Det var bästa sättet att ta sig fram långa sträckor på och jag kände mig fullkomligt säker. Träden skulle aldrig låta sin drottning falla. Om jag mot förmodan skulle kliva snett pare­rade träden och gav mig ny fart framåt. Jag hade skickat bud, men än hade varken hjälp eller förstärkning kommit.

På sommaren behövde jag aldrig sakta farten, mina bara fotsulor hade då kontakt med grenarna och gav mig all in­formation jag behövde. Nu hade jag mjuka läderstövlar mot kylan och fick ibland böja mig ner och röra vid trädkronorna med händerna. Utan att behöva se dem visste jag på så vis att många av mina systrar rörde sig söderut tillsammans med mig. Jag uppfattade deras sinnesstämning. De var inte rädda än. Det var bra.

Min ek var gammal och jag var så tätt sammanlänkad med mitt träd, så om den stora eken skulle falla för fiendes yxor, var mitt liv förbi i samma stund. Mina snart tvåtusen år till trots kände jag mig fortfarande så full av liv och energi, livserfaren­het är ingen tung börda att bära. Jag älskade min skog och mina trädälvor, mitt folk.

Tidigare hade jag tänkt att kanske var det hon, min yngsta, som skulle bli ny drottning efter mig. Jag försökte lyssna till stjärnorna, höra bortom sorgesången över min egen och sko­gens död, men ingenting kunde jag urskilja om framtiden för den lilla.