En av de sista (Ekens dotter, del 1)

32. FÖRLOVNINGEN (del 1)

Tidpunkten för dagens festligheter närmade sig.

Innan festen började i stora salen skulle Helena och Esben vinka till folket från slottets enda balkong. Jag följde med henne nästan ända fram, tillsammans med en upp­vaktning av hovdamer.

Esben stod mitt i ett mindre följe och väntade på Helena. Min enda tanke var, vad stilig han var.

Hans kläder matchade Helenas och jag misstänkte att hon hade haft ett finger med i spelet där också.

Esben tog Helenas hand och kysste den.

"Ännu vackrare än vanligt, hur är det möjligt?"

Lera från Isbergen, tänkte jag, men sa ingenting.

Helena fullkomligt strålade av glädje.

Det hade varit lätt att vara avundsjuk på dem, men på nå­got vis kändes det rätt. Jag var glad att det var Helena som Esben förlovade sig med.

Esben vände sig mot mig och plötsligt såg han helt förvå­nad ut.

"Oj", var allt han sa.

Jag såg rakt in i hans bruna ögon. Vad var det som var fel? Jag skruvade på mig och kom på ungefär hur många saker som helst som var konstiga. Jag hade kanske en onormal färg i an­siktet eftersom jag inte kunde annat än andas små korta an­detag. Eventuellt hade jag råkat smeta ut sminket någonstans, eller också satt klänningen fel. Hade jag spillt någonting på mig? Försiktigt kände jag med ena handen på frisyren, jo den satt nog som det var tänkt.

Helena gav Esben en lätt dask med handen.

"Säg att hon är vacker, för det är hon!"

Esben fann sig snabbt.

"Hej Kel. Jättefint, verkligen."

Du menar det inte, tänkte jag.

Det fanns inte tid för vidare konversationer. Dagen till ära var borggården öppen för folket och många var de ny­fikna som nu trängdes innanför murarna. Esben och Helena skulle kliva ut på den enda och lilla balkongen, som var mitt emot porten. Därifrån skulle de vinka till folket nedanför, en kort minut innan de gick vidare till festligheterna inne på slottet, med de flera hundra inbjudna och noga utvalda gästerna.

Inifrån slottet hörde jag jublet från borggården när de klev ut på balkongen. Folket ville se vackra kungligheter, Arkin Zain, och nu hade de verkligen fått lön för mödan. Många hade stått och väntat sen tidig morgon för att få en plats.

Föremålen för festligheterna kom tillbaka in och hade hunnit få rosiga kinder av kylan.

Vi blev nu sällade till den övriga kungafamiljen för att gå i procession in i stora salen. Det var första gången som jag fick en närmare titt på de andra.

Först skulle Kung Aguistin och drottning Lareina gå. Kung Aguistin var en reslig man med gråa stänk i sitt blonda skägg. Drottning Lareina var kortare och något rundare, det gick inte att ta miste var Helena fått sina skrattgropar från.

Kungen hälsade och tog min hand i sin och av drottningen fick jag en hastig kram och puss på kinden. Jag försökte göra en graciös nigning, men visste inte riktigt hur det tog sig ut.

Bakom kungen och drottningen skulle Esben och Helena komma. Därefter stod en ung man som väldigt mycket på­minde om Helena till utseendet. Han passade på att dunka Esben i ryggen och jag förstod att det måste vara Benjamen. Han hade samma gyllene hår, himmelsblå ögon och skratt­gropar i kinderna, som Helena.

Vid Benjamens sida stod en yngre flicka, nära på mager, med en obestämd mellanblond hårfärg. Jag hade ingen aning om vem det kunde vara. Benjamen uppträdde beskyddande mot henne, men jag kunde inte se att de skulle vara ett par.