En av de sista (Ekens dotter, del 1)

7. ELEVERNA

Jag saknade Esben, som jag saknade en del av mig själv. Så snart jag fick tillfälle skrev jag brev till honom. Det kändes livsnödvändigt. Jag var rädd att han skulle försvinna, som han gjorde i mina drömmar och brevskrivandet var det halm­strå jag grep efter, för att inte tappa bort honom.

Fader Holt förklarade att det tog ett tag för breven att kom­ma fram, därför väntade jag inte på svar innan jag började skriva på nästa.

Vid sidan av brevskrivandet gick det snabbt att komma in i livet vid Irvs fästning. Jag hade fått en säng längst in i elevernas sovsal. Ceiran hade sängen bredvid min. Det var fyra pojkar som var ett par år äldre än mig och Ceiran. Luigi såg ut vara de­ras självutnämnda ledare, det var alltid han som pratade. Alec, Garin och Cannon verkade inte ha mycket till egen vilja. När ingen äldre talade om för dem vad de skulle göra följde de Luigi. Jag tyckte dessutom att de såg ganska lika ut, med olika blonda nyanser på håret.

Närmast dörren sov de äldsta pojkarna, de brydde sig inte så mycket om de som var yngre. En del hade fått följa med på resor till andra sidan haven och var snart klara med den utbildning de skulle få vid Irvs fästning.

På morgonen skulle alla ut och springa en runda för att få bättre ork och styrka. Frukost serverades därefter i matsalen och arbetsuppgifter för dagen delades ut, varpå alla skingra­des för att uträtta de göromål som behövde utföras runtom fästningen.

Klockan klämtade för huvudmålet mitt på dagen och alla samlades åter i matsalen. Därefter gavs det en stund man kunde ägna sig åt att göra som man själv ville.

Det jag snabbt lärde mig var att hålla mig ur vägen för Luigi. Av någon anledning som jag inte visste verkade han ogilla min blotta närvaro.

Jag var obönhörligen sist på morgonens springtur, runt hela ön, ner till sydligaste spetsen, upp längst norrut och runda svarttjärnen och de gamla husruinerna. Till och med Ceiran, som hade ungefär samma kroppsbyggnad som mig, hade varit snabbare. Jag hade haft blodsmak i munnen när jag sprungit uppför de sista trapporna och svarta blixtar korsade mitt syn­fält, ändå möttes jag av Luigis hånleende innan han vände sig mot de andra pojkarna.

"Flickor kan ingenting, förstår ni vad hon har här att göra?"

De tre blonda, Alec, Garin och Cannon skakade på huvudet.

Jag kände hur ilskan bubblade i mig. Det var ju vid alla stjär­nor bland de första gångerna som jag sprang sträckan. Jag skulle minsann visa dem! Ge mig lite tid bara. Jag sa ingenting, utan blängde bara på Luigi som övergick till att behandla mig som luft.

På matrasten lade jag mig på min säng. Under kudden hade jag allt som betydde någonting för mig. Kniven från Esben, halsbandet med min mors ring och papper för att kunna skri­va brev till Esben. Innanför ena sängbenet vid huvudändan hade jag ställt ett bläckhorn med en penna. Jag tog fram ett brev som jag precis börjat på och böjde mig ner för att hämta pennan och bläckhornet. Därför märkte jag inte först att Luigi kom bort åt mitt håll. Med en snabb rörelse slet han åt sig pap­peret och började läsa högt.

"Kära Esben!" Luigi log, utan att leendet nådde upp till hans ögon. "... så lilla flickan ligger på sängen och skriver kärleksbrev."

Han skrattade.

"Ge tillbaks det!"

Jag försökte ta brevet, men han höll det bara högre upp. Hur kunde någon vara så elak? Vad hade jag gjort honom? De tre andra pojkarna tittade på.

"Vad finns det mer då?" Luigi stack in handen under kud­den och drog fram kniven och halsbandet.

"Nämen, det var ju tjusiga saker." Han vred på dem lite och stoppade sedan in dem innanför sin tunika.