En av de sista (Ekens dotter, del 1)

33. FÖRLOVNINGEN (del 2)

Jag lyssnade på Helenas råd och smakade bara lite på vinet. De må vara dekorativt med frostad kant på glasen, men det fick vinet att smaka surt. Inte desto mindre kände jag hur drycken värmde blodet och fick huvudet att kännas lättare.

Ännu en talare pratade och alla lät besticken vila mot tallrikarna för att inte åstadkomma oväsen.

Det var en salig blandning på människor. Jag såg fader Holt i hans lila tunika, han hade en äldre dam till bordet. Hennes halsband med stora ädelstenar måste väga flera kilo. Jag kunde inte låta bli att undra vem det var.

Det var jag, fader Holt och fader Meinolf som represen­terade Irvs fästning. Till min lättnad verkade inte någon av dem tycka sig behöva hålla något tal. Jag hoppades att ingen förväntade sig det från mig heller. Jag trodde inte det, för då skulle väl Helena ha sagt någonting om det?

Mina tankar svävade i sina egna banor. Fanns det andra trädälvor här, eller var jag enda representanten från mitt folk? Nog borde väl fader Holt ha talat om det för mig i sådant fall? Jag försökte titta efter utan att det skulle se ut som att jag satt och stirrade.

Efter en mindre evighet avslutades middagen och orkes­tern spelade Stjärnornas lov som sig bör en midvinterafton och därefter spelade de upp till dans. Kungen och drottning­en inledde och följdes strax därefter av Esben och Helena. De var verkligen vackra och det såg så mjukt och följsamt ut när de dansade.

"Glöm det", sa jag till Luigi innan han ens frågat. Lite ång­rade jag mig efteråt, det hade varit roligt att få tacka nej om han faktiskt hade frågat.

Han låtsades inte höra mig utan reste sig bara upp och gick och bjöd upp någon av de vackra döttrarna som följt med sina föräldrar. Jag insåg vilket kap han utgjorde och att många framförallt hertigar gärna skulle se en prins som äkta hälft till sina döttrar.

Gärna för mig, tänkte jag, bara jag slapp honom.

Jag tittade på dansen, men reste mig efter ett tag från bor­det och gick lite planlöst i salen närmast väggen. Fader Holt klev av från dansgolvet med sin bordsdam och kom fram till mig.

"Kel, låt mig få presentera drottningen av Mithilien."

Drottningen såg trevlig ut och jag log ett leende som fick lite hjälp på traven av vinet och neg graciöst.

"Trevligt att träffas, Ers höghet."

Den äldre juvelbeprydda damen log vänligt.

"Så det här är din yngsta dotter?", drottningens fråga var ställd till fader Holt.

Ja, förklara det, vad jag gjorde framme vid honnörsbordet, tänkte jag. Fader Holt och drottningen av Mithilien gled vi­dare i vimlet och jag hörde aldrig svaret på frågan. Jag försök­te le och hälsa på folk som jag mötte, men hade ingen större aning om vilka de var. Jag tyckte mig se fader Meinolf skymta, men var inte riktigt säker. Han hade en förmåga att smälta ihop med skuggorna.

Luigi passerade förbi mig med armen om midjan på en mörkhårig skönhet. Det förvånade mig att kvinnan säkert var tio till femton år äldre än vad han var. Av Luigis ansikts­uttryck att döma hade hon prinsen lindad runt sitt lillfinger. Jag fick känslan av att jag sett henne någonstans tidigare, men kunde inte komma på var. Jag ruskade på huvudet. Säkert var det inbillning, det var för många nya ansikten på en kväll för att kunna hålla ordning på alla.

Jag kan inte påstå att jag aktivt letade efter dem. Plötsligt stod jag framför Thorben och Jenah, Esbens föräldrar, som jag för så länge sedan även hade trott varit mina. De såg ungefär ut som jag mindes dem. Bara fler gråa stänk i håret och rundare där midjan borde ha varit.