En av de sista (Ekens dotter, del 1)

4. DEN GAMLE MANNEN

Den delen av skogen som låg bakom vårt hus kunde vi utan och innan. Både jag och Esben kände vart­enda träd, buske, sten och stig. Där var björken med tre toppar, som trots att den var omgiven av stora träd hade blivit träffad av blixten som ung. Det hade den talat om för mig när jag rörde vid den. Esben hade skrattat och sagt att jag hade livlig fantasi. Det var inte fantasi, jag visste det bara.

Slottsskogen hette så för att dess östra utlöpare sträckte sig ända till baksidan av slottet.

Vi gick till den gamla lönnen, som var ihålig. Där hade vi våra egenhändigt tillverkade vapen gömda. Det var pilbågar med pilar, träsvärd och knivar gjorda helt i trä. Några var nyare än andra. En del hade Egor gjort och sedan lämnat kvar när han flyttade. Vi valde några av de nyare, som vi för tillfället tyckte bäst om, och gick vidare in i skogen till vår hem­liga glänta. Där hade vi gjort i ordning den öppna ytan, så att den passade för svärdsfäktning och prickskytte med pilbåge. Löven hade börjat slå ut och medan det i skuggiga sänkor fortfarande kunde ligga små fläckar med snö kvar.

Våra pilbågar hade förvånansvärt hög träffsäkerhet. Jag vis­ste att grenar av gran var bästa ämnet till pilbågar. Träsvärden hade vi ägnat mycket tid åt för att få dem välbalanserade och som Esben och Egor trodde, likna de som den kungliga armén använde.

Solen letade sig ner genom det skira lövverket med nyut­slagna små blad och värmde oss. Det luktade svagt av gammalt blött gräs som nyss tinat fram under snön.

Jag gick bort till stenen som jag visste låg sjuttio steg från måltavlan och la en pil mot pilbågen, spände bågsträngen förbi örat, siktade och släppte pilen. Den for iväg med ett vinande ljud och fastnade i måltavlan med ett dovt "tjock". Jag flyttade mig åt sidan, eftersom Esben hade längre ben låg hans märke för sjuttio steg en bit bakom mitt. Hans pil ven förbi mig och satte sig träffsäkert i tavlans mitt.

"Bra försök Kel, men mitt var bättre!" Esben flinade.

"Nu är det min tur!" Jag skulle minsann visa honom att jag kunde träffa tavlans mitt också.

På så vis turades vi om. Ibland satte jag pilen nära tavlans mitt, men Esben var alltid överlägset bättre. Det gjorde egent­ligen ingenting, jag ville bara att han skulle tycka att jag var bra också.

Sedan när vi tröttnat på att skjuta prick gick vi över till svärdsfäktning. Jag var inte samma kvalificerade motstånd till Esben som Egor hade varit. Bara det att han var så mycket längre än mig gjorde det svårt för mig att träffa honom över huvud taget. Det verkade inte bekymra Esben, han var en tål­modig lärare och skrattade ofta. Till slut var vi alldeles varma med kinderna röda av skratt och ansträngning. Skuggorna började bli långa. Vi gick tillbaka till den gamla lönnen och stoppade omsorgsfullt tillbaks våra vapen.

Esben såg på mig med beslutsam blick.

"Vet du Kel, en dag ska jag bli soldat och kriga med svärd på riktigt."

"Får jag följa med då?"

Jag kunde inte tänka mig att jag skulle göra någonting an­nat än det Esben gjorde. Han rynkade pannan.

"Jag vet inte." Sedan log han. "Det behöver vi inte fundera på nu, kom här."

Esben höll ihop sina händer så jag kunde kliva i dem och nå upp till nedersta grenen på lönnen. Jag klättrade kvickt uppåt och Esben var snart efter. Mitt i den stora kronan fanns några grenar som var särskilt väl lämpade att sitta på. När huden i mina bara händer rörde vid trädets grova bark pirrade det till och bilder om vad trädet hade varit med om for genom mitt huvud. Det var inte obehagligt, mest var det om vilka fåglar som börjat återvända efter vintern och ekorrparet som fått ungar. Esben trodde mig inte riktigt, så antagligen kände inte han på samma sätt.