En av de sista (Ekens dotter, del 1)

37. DVALA (del 3)

Sent på eftermiddagen såg jag Alec korsa gårdsplanen bort mot badstugan. Det var nästan mörkt ute. Jag slet åt mig en jacka och sprang efter honom det snabbaste jag kunde. Jag kom ikapp honom precis när han gick in genom ytterdörren och in i korridoren. Hjärtat bultade som om det ville spränga bröstkorgen och jag försökte få kontroll över andningen. Jag grep Alec i höjd med armbågen, utan att ha en tanke om vad jag skulle säga sen, och fick honom att vända sig mot mig. Han hade ett uttryck i ansiktet som jag inte kände igen, ögonen blixtrade. Med en häftighet som överraskade mig, tryckte han upp mig mot veden som var staplad längs med väggen. Hela hans kropp trycktes mot min. Vinterjackan till trots kände jag enstaka vedträn sticka in i ryggen. Alec pressade sina läppar hårt mot mina. Mitt huvud slog också i några vedträn. Det gjorde lite ont, men inte i närheten så ont som det gjorde inuti mig. Jag ville bara gråta. Allt hade bara blivit så fel. Även om jag önskat att situationen varit en annan och en mildare behandling från Alecs sida, reage­rade min kropp på att vara så nära honom. Det var som om förnuftet inte hade någonting att säga till om. Jag ville vara nära honom, men inte så här. Det kändes som om mitt inre gick sönder.

Någonstans kände jag att Alec hade rätt att göra som han gjorde. Hur mycket smärta hade inte jag tillfogat honom? Han fortsatte oförsonligt att kyssa mig på käken och lika burdust ner på halsen. Jag försökte vända upp hans ansikte, att han skulle se på mig, men han var starkare än vad jag var. Jag ville säga att det inte behövde vara på det här viset, att vi kunde hitta tillbaka till allt det fina vi hade haft tillsam­mans förut. Den Alec som nu tryckte in mig i vedtraven med hela sin kropp kände jag inte igen. Jag hade inga planer på att ta mig loss, det var jag som hade startat hela händelseför­loppet och ingenting som Alec gjorde kunde göra mig mer illa än den vetskapen.

Plötsligt öppnades dörren och Luigi kom in.

"Alec, håll ditt fruntimmer borta från badtiderna."

Alec släppte genast taget om mig. Luigi fortsatte,

"Jag röstade för att vi kunde låta henne ligga kvar i snön. Det hade väl inte gjort någonting om hon tinat fram till vå­ren istället."

Den Alec, som jag inte kände igen, såg ut som om han tänkte klippa till Luigi. I sista stunden ändrade han sig och gick in i badstugan istället. Luigi flinade mot mig.

"Du får ha ditt roliga någon annan gång."

Jag svarade honom inte, utan stod bara omtumlad kvar och såg även Luigi försvinna in i badstugan och stänga dör­ren efter sig. Snart skulle det säkert komma flera. Jag drog jackan tätare omkring mig och gick in i tornet och hoppades att jag inte skulle möta någon.

Utan att dra någon uppmärksamhet till mig lyckades jag passera alla trapporna och ta mig upp till träningsrummet. Där var det tomt på folk. Lamporna var nerskruvade och be­lysningen dunkel. Murstocken i mitten sände ut en behaglig värme, efter nästan en hel dags eldande.

Jag orkade inte tänka. Bästa medicinen mot att inte tänka på annat var att öva svärdstekniker. Jag la jackan vid trappen och tog av mig skorna, sen plockade jag ner ett av svärden som hängde på väggen och började gå igenom olika svärdsformer. Jag tömde huvudet helt på andra tankar och koncentrerade mig bara på mina osynliga motståndare. Rörelseformerna var från gamla strider som utkämpats och vunnits. Fader Chaka hade med stor inlevelse berättat om dem för oss. I min fantasi kunde jag se mina fiender framför mig. Med stor precision gled jag undan från deras hugg och skickade in min motattack på de ställen där de var mest sårbara, allt enligt ett för­utbestämt mönster. Sista rörelsen var alltid att skvätta bort och torka av det inbillade blodet från svärdet.

När jag förverkat några hundra motståndare hörde jag, i utkanten av mitt medvetande, klockan ringa till kvällsmat.

Jag ville inte träffa några människor just nu. Jag fortsatte att hugga med svärdet, fienderna valde jag slumpvis ur fader Chakas berättelser och vissa dödade jag flera gånger efter varandra.

Efter att ha haft ihjäl ett par hundra till torkade jag av svär­det, som om jag skulle ha använt det på riktigt, och hängde tillbaks det på väggen. Det var dags att ta sig an verkligheten igen. Jag hoppades att den skulle vara folktom.