En av de sista (Ekens dotter, del 1)

18. ALEC

Allt återgick till det vanliga igen, nästan i alla fall.

Alec blev friskförklarad med förmaningen att ta det lugnt i ett par veckor och speciellt att skydda huvudet. Ingen vapenträning för hans del den närmsta tiden, bara för säkerhets skull.

Vintern kom och jag saknade Ceiran mer än vad jag trodde var möjligt. Jag passade inte in vid Irvs fästning och för första gången kände jag mig instängd. Hela tiden fick Rådet göra undantag från hur de brukade göra saker för att jag skulle kunna vara med. Visst var det tråkigt för Ceiran att hans far var sjuk. Jag önskade bara att det fanns någonstans dit jag kunde resa.

Det föll mycket snö, smala skottade gångar löpte mellan de olika byggnaderna. Mörkret kom tidigt om dagarna och nät­terna var långa. Jag försökte lyssna till stjärnorna, men kunde inte finna den själsliga ro som krävdes. Dessutom började jag gå fader Ahren på nerverna med mina ständiga frågor om nya böcker att läsa, helst om platser långt bort, som jag kanske en dag skulle kunna åka till. Inte ens vapenträningen lyckades skingra mina dystra tankar. Fader Chaka klagade mycket på min bristande uppmärksamhet och min bristande själsliga närvaro.

Fader Holt hade rotat fram några extra tjocka gamla dam­miga böcker om sällsynta örters helande verkan. Jag orkade knappt titta på dem ens på utsidan. Fader Meinolf tyckte att jag skulle fördjupa mig i däggdjurens samverkan och beroende av varandra, vilket också visade sig vara riktigt tjocka böcker skrivna för säkert mer än hundra år sedan. Jag hjälpte broder Vidar att mata djuren och han pratade hela tiden, det var lätt att vara i hans sällskap, men jag saknade Ceiran. Någon att verkligen prata med och inte bara lyssna på. När Ceiran var borta visade det sig också vara svårare att obemärkt hålla dis­tansen till Luigi. Det blev ett hål i den sköld som jag så om­sorgsfullt byggt upp.

Alec var tillsammans med Luigi, Garin och Cannon. Varför skulle han inte vara det? Det var nog bara min fantasi som hade skapat att det fanns någonting speciellt mellan oss. Varför skul­le han vilja prata med mig? Jag kunde inte komma på en enda anledning.

Allting var inte som förut. Hur hade jag någonsin kunnat tycka att Alec såg likadan ut som Luigi, Garin och Cannon? Som en magnet drog han mina blickar till sig så snart han var i närheten. Jag hoppades innerligt att han inte såg det.

Luigi, som aldrig försatt ett tillfälle att tala om att han var prins, kunde slänga sig i väggen! Alec hade så mycket mer av utstrålning och värdighet än vad Luigi skulle kunna skrapa ihop under en hel livstid.

Det fanns annat som jag inte kunde låta bli att lägga märke till heller. Alec hängde oftast ihop med Luigi, Garin och Can­non, vilket var en anledning till att jag aldrig skulle ta mig för att försöka prata med honom, men han verkade inte alltid involverad i vad de höll på med för stunden. Inte heller såg han lika road ut av Luigis upptåg som Garin och Cannon gjorde. Ibland tittade han åt mitt håll. Jag kände hur hjärtat stannade och tittade ner i marken eller i boken eller vad jag höll på med. Han hade väl inte sett att jag iakttog honom?

En vinterdag med blekt ljus satt jag högt uppe i linden. Det gällde att suga åt sig så mycket ljus som möjligt de få timmar solen var uppe. Alla färger gick i en gråskala, från snöns vita, till stenens grå färg och trädens svarta siluetter. Jag hade fullt med vinterkläder på mig och hade därför ingen kontakt med linden. Den vita fodrade skinnklädseln fick mig och alla andra att smälta in i landskapet.

För sent såg jag att Luigi med anhang stod nedanför trä­det. De såg ut att bara vara på väg mellan byggnaderna och var slarvigt klädda. Ingen av de fyra hade skinnhuvorna upp­fällda över huvudena. Luigi hade tagit av sig vantarna och kra­made en hård ispärla med sina bara händer. Jag suckade, hade han inte vuxit ifrån sina barnsliga lekar än? Jag hörde hans röst nedifrån.