En av de sista (Ekens dotter, del 1)

38. GULKAPPAN ÅTERVÄNDER (del 1)

Alecs agerande lämnade mig ingen ro. Hela natten hade jag vridit och vänt på mig i sängen. När dagen kom kändes det som jag knappt sovit något alls.

Ytterligare ett skepp la till vid piren på öns nordöstra del. Den var långsmal till formen med tre master, som gjort för att seg­la snabbt. Jag hade tagit min tillflykt till linden och trodde att jag var den första som upptäckte nykomlingarna. Ett sådant skepp hade jag aldrig sett tidigare, inte ens i Kebcas hamn. Knappt hade jag tänkt tanken förens fader Holt stod vid fo­ten av trädet.

"Det är ett skepp ur kung Jalpesh flotta."

Mer behövde han inte säga. Jag for ner ur trädet och hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Inte det också, inte nu. Jag hade inte fått tillfälle att prata med Alec. Jag hade heller ingen aning om hur han gjorde för att hålla sig ur vägen för mig. Osäkerheten inför vad som skulle komma vred runt i magen. Fader Holt tog ett stadigt tag om min arm och förde mig bestämt mot matsalen.

"Det finns ett gömställe här, kom med mig."

Jag följde med, men mina tankar var mer upptagna med Alec. Skulle han vara säker?

Inne i matsalen stannade fader Holt vid det stora skåpet av ek. Var det ett skämt? Skåpet skulle vara första stället som de tittade i. Tiden var knapp och jag hade inte något bättre förslag. Fader Holt gav mig nästa instruktion,

"Ta av dig ytterkläderna."

Samtidigt som jag gjorde som min far sa, så såg jag till min förvåning att han lossade krönlisten på skåpets gavelsida. Den hade sett ut som ett stycke av massivt trä. Han hjälpte mig att komma upp ovanpå skåpet och lägga mig till rätta. Sedan vi­sade han hur jag skulle sätta tillbaka krönlisten från insidan. Ingen skulle se att jag var där. Min far talade på andra sidan.

"Jag måste skynda mig att lägga undan dina ytterkläder. Var bara stilla så kommer det att gå bra."

Så var han borta och jag var själv med mitt hjärta som ham­rade, som om det skulle springa sin väg av sig själv. Jag för­sökte tänka på ingenting för att lugna min andning och mina hjärtslag. Det var svårt. Jag önskade att jag visste var Alec var. Jag önskade att jag visste hur han skulle reagera.

Det dröjde inte länge innan ett antal människor kom in i matsalen. Från min plats såg jag ingenting. De nyanlända erbjöds mat och jag kände igen rösterna på fader Holt, fader Ahren, fader Meinolf och fader Quandil. Inga elever. En be­haglig kvinnoröst och ytterligare en mansröst. Mannens röst kände jag igen, det var Culter. Jag kände doften av mat som spred sig när serveringsfaten bars in från köket och hörde det lätta skrapet när alla närvarande satte sig till bords. Jag lossade försiktigt krönlisten ovanpå skåpets gavel så jag fick en springa att titta igenom, men matborden hamnade ändå utanför mitt synfält.

Det var Culter som förde samtalet,

"Häxor måste eldas upp, annars kommer de att återuppstå. Ni måste förstå att vi har sett dem resa sig ur brinnande eld, när varje människa skulle ha varit död för länge sedan. Hals­hugger man dem så kommer resten av kroppen att leta efter huvudet och sätta tillbaka det på plats."

Efter det uttalandet föll tystnaden. Ingen sa något, hela rummet var knäpptyst. Jag kände vreden krypa som en orm innanför skinnet och jag låg så jag inte kunde röra mig. Tårar­na rann nedför kinderna. Det med huvudena var naturligt­vis lögn. Det gjorde otroligt ont att tänka sig att äldre trädälvor varit så tätt sammanlänkade med sina träd, att de inte lättvindigt dog av eld så länge deras träd levde. Någonstans fanns det ändå en gräns när kroppen slutade fungera. Vilken smärta de måste ha fått utstå!

Jag var glad att jag inte kunde se fader Holt. Jag anade att enda anledningen till att de inte hade strimlat gulkappan och hans följeslagare i småbitar, var att de försökte skydda mig. Jag visste inte hur min mor hade dött. Hade de fångat henne levande och försökt elda upp henne? Jag var evigt tacksam att min far brutit kontakten med den stora eken innan jag fått uppleva det. Jag insåg också att han hade vetat att den möj­ligheten funnits. Det att trädälvor inte tycker om eld fick en ny dimension för mig, fast inners inne hade jag gärna sluppit den kunskapen.

Jag bad att någonting skulle distrahera dem i rummet så jag kunde ta mig ner från skåpet obemärkt. Jag hade bestämt mig och jag tänkte inte gömma mig längre. Försiktigt lossade jag helt på skåpets krönlist även om jag höll den kvar på plats. En dörr öppnades och någon kom in i rummet. Genom springan tyckte jag mig skymta Luigis hästsvans. Jag hörde på fotste­gen att det var ytterligare en person tillsamman med honom, antagligen Cannon.

"Melanie!" Luigi lät chockad.

"Luigi.", svarade kvinnan.

Jag hörde leendet i hennes röst. När hon fortsatte prata var det som ett spinnande från en nöjd katt.

"Det var min vän Luigi som berättade för mig på senaste midvinterfesten, att ni har en kvinnlig elev här vid Irvs fäst­ning. Det är inte så vanligt, eller hur?"

Ingen svarade och hon fortsatte.

"Det har aldrig hänt förut, det borde vara en sensation, men ingen har hört talas om det. Inte heller Culter träffade henne vid sitt senaste besök."

Jag kunde inte tro det, hade Luigi ändå röjt mig till slut, av ren dumhet. Han borde sitta inlåst någonstans för sitt eget bästa. Var det den mörkhåriga skönheten? Det gjorde mig illamående. Jag hade till och med sett dem tillsammans.

Det var Luigi som svarade först.

"Varför?", rösten var halvkvävd.

"Därför att kung Jalpesh är stor och mäktig och betalar bra, ingen vill tillhöra den förlorande sidan."

Med ett lätt förakt lade hon till,

"Jämfört med kung Jalpesh är du ingenting lille prins."

Plötsligt hörde jag hur det uppstod ett tumult, bänkar skrapade och tippade över ända när flera personer reste sig samtidigt. Äntligen tillfället jag väntat på. Snabbt och tyst ålade jag mig fram ur mitt gömställe och slank ut genom närmsta dörröppning.

I korridoren stannade jag och lyssnade, även om någon uppfattat rörelsen så var det ingen som kom efter mig. Jag vis­ste inte vad som hände inne i matsalen, det fick de sköta bäst de ville. Jag hade en annan plan.

Först började jag med att låna Ceirans gamla vinterkläder, som låg prydligt hopvikta i elevernas sovsal och väntande på att han skulle komma tillbaka. De var i min storlek. Nu skul­le jag också hämta vapen. Jag sprang runt huset på baksidan, så de inte skulle se mig genom fönstren från matsalen, och bort till tornet. I träningsrummet hämtade jag ett svärd och knöt fast det i bältet.

Nu behövde jag bara få Culter och Melanie för mig själv. Kom din malätna gamla gulkappa så ska vi leka kurragömma. Bästa stället att vänta på, bestämde jag mig för, var ovanför stenbrot­tet. Så länge fader Holt trodde att jag befann mig ovanpå skå­pet, så kunde han tillåta gulkappan att ströva fritt. Jag kunde vänta. Jag hoppas att min far inte skulle upptäcka för tidigt att jag försvunnit.

Utan ansträngning sprang jag för att förverkliga den plan som tagit form i mitt huvud.

Stenbrottet var bästa utsiktspunkten över södra delen av ön och snön på stigen var upptrampad av många fötter. Förr eller senare skulle de dyka upp. Jag valde en gran och ställde mig med ryggen mot den, på bortsidan från stigen. Alla ljud som hördes var vindens rasslande i grenarna. Både min andhämt­ning och puls lugnade ner sig. Jag var lugn och jag väntade. Skuggorna förflyttade sig sakta. Vinterdagar är korta, tänk om de skulle avbryta sitt sökande när det blev mörkt? Kom nu, tänkte jag intensivt. Nästa gång kanske jag inte skulle få möjlighet att diktera villkoren. De måste helt enkelt komma.