Jag gillar inte dig. Typ.

21

"Kan vi stanna en stund, mina fötter gör ont" sa jag och han nickade. Jag satte mig med benen på varsin sin sida av ett nedfällt träd och han satte sig bredvid mig.

Jag tittade på honom en stund.

"Du sa förut att du inte skulle klara av att förlora någon mer" sa jag och han tittade på mig. "Mer" förtydligade jag och han log lite och tittade fram igen.

"Min pappa gick bort för några år sen" sa han och jag tittade bort lite och nickade för mig själv. "Min också" sa jag och då tittade han på mig och log lite.

"Jag vet" sa han och jag började flina. "Såklart du visste det" sa jag och han log.

"Jag gick aldrig på hans begravning. För jag orkade inte med alla medlidsamma blickar, eller att bli skuldbelagd för det. Det räckte med att jag själv skyllde på mig. Sen dess har jag aldrig pratat om honom, förens nu då"

Jag la huvudet lite på sned. "Jag gick inte heller på hans begravning" sa jag och ryckte lätt på axlarna. "Av exakt samma anledningar" sa jag och vi var tysta en stund.

"Det var i en bilkrasch, och han skulle hämta mig från nån dum fest.... durå" sa han och jag suckade lätt. "Också bilkrasch, han skulle hämta mig från en kompis, jag vågade inte gå hem själv på grund av att det var så mörkt"

Vi satt tysta en stund.

"Börjar inte dethär bli deprimerande" sa jag och flinade och ställde mig upp. Han log lite.

"Jag är hungrig" sa jag och han ställde sig upp också och vi fortsatte gå. "Jag också"

Han tittade på mig och började le. "Jag trodde du skulle klaga mer" sa han och jag höjde ögonbrynen med ett flin.

"Det trodde jag också, jag har aldrig gått såhär långt i hela mitt liv" sa jag och han började flina.

"Kan vi inte springa" sa han och jag rynkade ögonbrynen och tittade på honom. "Varför då" sa jag och han ryckte på axlarna.

"För att vi kan. Det finns folk utan ben därute, så vi borde ju uppskatta dem mer" jag tittade på honom lite fundersamt en stund och började sen springa. Han hade rätt.

Han sprang snabbt upp bredvid mig och så började vi skratta medans vi sprang i riktningen mot vägen. "Jag kommer ramla" sa jag och han började skratta. "Och jag kommer fånga dig" sa han och jag började flina.

"Som vanligt alltså" sa jag och sprang ännu fortare. "Som vanligt" sa han och sprang förbi mig med ett flin.

***

"Är vi framme snart, jag orkar seriöst inte gå något mer" han tittade bak på mig då jag gick typ fem meter bakom honom.

"Jag kan bära dig" sa han och jag stannade och var tvungen att luta mig mot ett träd. "Men hur kan du orka, jag är jättetrött i benen, det borde du också vara" sa jag och han log och gick fram till mig och jag hoppade upp på hans rygg.

"Jag har lite längre ben än dig, och lite mer muskler, lite bättre konditon, bättr..."

"Okej, smickra inte dig själv för mycket" sa jag och vi började skratta.