Jag gillar inte dig. Typ.

5

"Du kom ändå!!" Simon log stort och jag suckade. "Och jag börjar redan ångra det" sa jag och ökade takten. "Jag tror faktiskt att du gillar mig egentligen" sa han. 

"Det är ju dock falsk propaganda" sa jag. "Vad betyder det?"

"Ja, det är frågan"

"Och den bättre frågan är när du ska inse att jag är det bästa som hänt dig"

Jag var tvungen att titta åt sidan och bita mig hårt i kinderna för att inte skratta och jag såg honom le i ögonvrån. "Ser jag ett litet leende" sa han retsamt och då började vi båda skratta. "Bara håll käften" sa jag och gick sen flinandes därifrån.

***

"Jag vet fortfarande inte vad du heter" Det var Nathan igen. "Inte så konstigt när du aldrig frågat" Sa jag medans jag tittade mig om lite efter den där tjejen som jag återigen glömt bort vad hon heter. Vi skulle mötas här.

"Det har jag ju visst" sa han och jag mötte hans blick. "Nej, du har bara konstaterat att du inte vet mitt namn, aldrig frågat" sa jag och då vände han fram blicken och flinade.

"Du är svår" sa han och tittade tillbaka på mig. "Du är jobbig" Han flinade igen. "Så vad heter du?" Sa han och då var det min tur att flina. "Vill du verkligen veta?" Sa jag och han nickade. "Är du helt säker?" Sa jag och han nickade återigen.

"Då tänker jag inte säga det" sa jag och flinade nöjt. "Och då får väl jag bara ta reda på det" sa han och flinade nöjt tillbaka.

"Kan bli svårt, det är sekretessbelagt, alltså hemlighetsstämplat" Han nickade. "Vi får väl se" sa han och flinade som vanligt och gick sen därifrån. Då sprang tjejen fram.

"Vad sa han?" Sa hon exalterat. "Han frågade vart skolkuratorn var, han har dåligt självförtroende" sa jag och hennes överexalterade min försvann lite. "Aha..." sa hon och lät lite nere. "Men aa iallafall" nu lät hon lika glad som alltid.

"Det är fest ikväll hos Adam, vill du följa med?" Jag flinade. Skulle jag gå på fest? Skulle inte tro det va.

"Nej tack" sa jag och hon la huvudet på sne och log stort. "Kom igen det blir kul!!" Att folk kunde ha så olika uppfattningar om vad kul är. "Nejmen asså jag ska på ett möte.." sa jag och gör som jag alltid brukar göra i sånna här situationer, sakta backa bort.

"Vadå för möte?" Sa hon. "Eeehm om....om soppsorteringen i vårt samhälle!" Sa jag och hon rynkade ögonbrynen lite. "Okej..." sa hon och började sen le. "Aja, vi skulle möta Hanna och Felicia vid Felicias skåp och sen gå och äta" sa hon glatt och jag klarade påriktigt inte av mer av hennes optimistiska humör.

"Jag måste gå på toan, meeen vi kan mötas i matsalen" sa jag och hon nickade. "Absolut!" Sa hon och gick sen glatt därifrån. Min kroppsställning sjönk ihop lite av utmattning och jag stannade. Förlåt, men att hanteras med sånna människor är bland nått av det värsta som finns.

"Är det inte min favoritperson i hela världen" Nu kom Simon fram. Om inte alla låter mig vara nu kommer jag få ett mentalt sammanbrott.

Jag har interagerat med tillräckligt många människor för idag.

Eftersom han ändå hade följt efter om jag gått därifrån stod jag kvar och stirrade rakt fram. "Hallå?" Jag höll kvar blicken och försökte genom magiska krafter på något sätt stänga av volymen på mina öron och i min hjärna avlägsna honom från platsen.

"Leah" en annan röst joinade samtalet, som Simon hade med sig själv. Jag kunde höra att det var Nathan. "Leah" upprepade han och jag vände upp blicken. Framför mig stod två idioter med två idiotiska flin och höll en högst idiotisk monolog.

Utan att svara gick jag emellan dem och fortsatte gå rakt fram i hopp om att de inte skulle följa efter.

Självklart gick det inte till så lätt. "Vill du följa med mig hem efter skolan?" Jag tittade på Simon som flinade. "Vet du vad?" Sa jag och stannade. "Jag vill faktiskt följa med dig hem" sa jag och de båda såg nu ut som att jesus hade uppenbarat sig.

"Seriöst?" Sa han och återigen ifrågasatte jag hans hjärnkapacitet. "Nej" sa jag och fortsatte gå.

Nu slöt bara en person upp bredvid mig. Nathan. Han var tyst ett tag medans vi gick i korridoren. "Du har svårt att lita på folk, eller hur" sa han och jag vände upp blicken mot honom, men han tittade rakt fram.

"Det har vi väl alla" sa jag och då skakade han på huvudet. "Inte som du. Du släpper inte in folk i ditt liv och du är nog egentligen...." han slutade prata och jag höjde ögonbrynen för mig själv medans jag bet mig i kinderna och tittade rakt fram.

"Rädd. Och osäker" avslutade han det med och jag stannade och tittade på honom. "Okej, Nathan, du känner inte mig. Jag vet inte vad som fick dig att dra de här jävla slutsatserna, eller vad som fick dig att tro att du faktiskt känner mig, men tro mig, du har fel. Att jag inte berättar en hel historia om mitt liv för dig kanske beror på dig, och inte mig" sa jag och skakade sen lite på huvudet och gick frustrerat därifrån.