Jag gillar inte dig. Typ.

71

FÖRLÅÅÅÅT FÖRSTÅR ATT NI ÄR TRÖTTA PÅ MIG NU😭 Har inte lagt ut nått på MÅNADER nu så förstår till 100% om ni inte läser längre, men oavsett om 3 läser kommer jag fortsätta nu OKEJ!!!❤️❤️❤️❤️❤️ Stavfel och sånt kan säkert också finnas ber om ursäkt i förhand

###################################

Jag knackade nervöst på dörren.

Det gick någon minut, innan den öppnades. Av Emilia.

Men när hon såg att det var jag såg hon genast arg ut och tänkte stänga dörren igen.

"Snälla, kan vi prata" sa jag och fick redan svårt att hålla tårarna tillbaka. Och när hon såg det, så stannade hon upp och tittade på mig.

Sen svalde hon lite hårdare, men kom sen ut och stängde dörren.

Jag tittade på henne, och det blev genast uppenbart att det är på grund av vår situation som jag har varit så arg.

Jag behöver min bästa kompis tillbaka...

"Jag.... jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag är ledsen. Jag är ledsen för att Alex gjorde slut med dig och jag är ledsen för att du känner att du inte är bra nog för någon. Men... men du måste förstå att det inte är dig det är fel på. Det är inte du som inte är bra nog för någon, det är dom du har träffat hittills, som inte är bra nog för dig. Och jag är en av dom. Jag borde ha pratat med dig direkt. Och jag är så ledsen för att jag inte gjorde det. Du behövde uppenbarligen stöd av någon då, och det var själviskt av mig att lämna dig ifred. Men jag...."

Jag började nu gråta, och hennes ögon var fyllda med tårar. "Men jag vill inte att det ska fortsätta vara såhär mellan oss. Du är min allra bästa vän, och jag tror inte du förstår hur mycket jag älskar dig. Många hatar troligen mig just nu, men att du gör det, det kan jag verkligen inte klara av. Jag behöver dig Emilia. Jättemycket" sa jag och började gråta ännu mer.

Hon hade nu börjat gråta också, och drog bara in mig i en kram. Och jag tror inte att ni förstår lättnaden.

Jag kramade henne hårt tillbaka. "Jag älskar dig jättemycket också" grät hon fram.

"Och nu när du sa det sådär så inser jag hur dum jag är som skyllt allt på dig. Det är inte ditt fel herregud. Förlåt" sa hon och då kramade jag henne bara hårdare.

När vi tillslut drog ifrån, kunde jag se att hon inte kunde hålla sig för skratt. Och då blev det svårt för mig att inte skratta heller.

Vi började skrattgråta, och hon kramade mig sen igen.

När vi återigen drog ifrån och hade lugnat ner oss så drog hon in lite snor i näsan.

"Vad menar du med att folk hatar dig då?" Sa hon och då kom jag ju på igen mina andra problem.

"Jag blev arg på Nathan och mamma idag för ingenting, och jag betedde mig jätteilla. Jag fattar inte vad det är för fel på mig"

Hon nickade sakta. "Inte jag heller" sa hon och då började jag motvilligt skratta ändå.

Hon började le och skrattade sen också. "Nej, men du kan ju inte påriktigt tro att dom hatar dig. Jag vet inte vad du har sagt, men oavsett så är det bästa sättet att prata med dom, och be om ursäkt. Jag lovar att det kommer lösa sig då" sa hon och då nickade jag lite.

Jag måste prata med dom. Och definitivt be om ursäkt. Så antagligen kommer det bli mer gråtande idag.

"Är det okej om jag g...."